PJ Anders Linder: PJ Anders Linder: Bered er på att försvara försvaret
Det västliga säkerhetssamarbetet höll Sovjetunionen i schack och har successivt vidgat sin medlemskrets. I dag åtnjuter nästan 30 länder de ömsesidiga och bindande garantier som medlemskapet ger och som är av särskilt stort värde för mindre länder med stora och rastlösa grannar. Estland, Lettland och Litauen är några av dem som gläds extra mycket åt att det är så pass gott gry i 70-åringen.
Det annars så åldersfixerade Sverige ratar däremot Nato och satsar i stället på 108-åringen Försvarsberedningen. Den första lanserades av statsminister Karl Staaff 1911 och därefter har beredning efter beredning (om än under skiftande namn) lagt grunden för svensk försvarspolitik.
Ibland har det gått bra, som när 1955 års beredning ledde fram till 1958 års försvarsbeslut, vilket ”gav försvaret full kompensation för pris- och lönestegringar och ett årligt påslag med 2,5 % så att den tekniska fördyringen inte urholkade kvaliteten”. (Nationalencyklopedin.)
Ibland har det gått sämre, som när 1919 års försvarsrevision så småningom resulterade i försvarsbeslutet 1925, vilket kunde ha stått oss mäkta dyrt, eller när fantasierna om evig fred tog makten över försvarspolitikernas sinnen på 1990- och 00-talen med tömda beredskapslager, avskaffad värnplikt och förödande nedrustning som konsekvens.
Snart är det dags igen. I nästa månad ska den sittande försvarsberedningen publicera sin slutrapport. Det finns skäl för svaga förhoppningar och starka farhågor.
Förhoppningarna kommer av signaler om samsyn kring behovet av rejäla ekonomiska tillskott. Försvarsbudgeten har under lång tid tillåtits sjunka som andel av BNP och är nu nere på ungefär 1 procent, det vill säga hälften av vad Nato (där länderna dessutom lovar att bistå varandra) förväntar sig av sina medlemmar. Nu har det sagts att kursen i alla fall ska läggas ut i riktning mot 1,5 procent.
Farhågorna, å sin sida, kommer av två saker: Dels att 1,5 procent inte täcker ”Försvarsmaktens faktiska behov för att kunna möta ett kraftigt försämrat omvärldsläge”, som fem tunga försvarsexperter konstaterade i Dagens industri häromdagen. Dels att det låter allt svajigare från regeringens håll. Finansministern har notan för en extravagant Januariöverenskommelse att betala och försvarsminister Peter Hultqvist är ute och mumlar om att beredningen måste hålla sig ”inom de ramar som anvisas”. Det låter misstänkt likt en signal om att försvaret får fortsätta suga på ramarna.
Redan i Försvarsberedningens första instruktion från 2017 står att den ska föreslå finansiering av sina förslag, vilket är en sorts nödbroms med vilken regeringen kan lamslå hela arbetet. Ledamöterna kommer från alla riksdagspartier. I bästa fall kan de, eller i alla fall de flesta av dem, enas om att försvaret behöver stärkas. Men SD och V, MP och M, kommer naturligtvis aldrig att kunna enas om vilka besparingar eller skattehöjningar som förstärkningen kräver; det är en genuint partiskiljande fråga och måste lösas i det vanliga budgetarbetet. Skulle regeringen med stöd av undfallande stödpartier insistera på detta stolleri får de övriga säga hej och tack.
Det vore bra om Sverige gick med i Nato och bytte dagens fromma förhoppningar mot riktiga garantier. Men oavsett vilket måste vi ta större ansvar för vår nationella integritet. Försvarsfrågan har en fantastisk förmåga att falla bort från den politiska dagordningen, men nu gäller det för alla försvarsvänner att hålla opinionstrycket uppe. Tills Försvarsberedningen kommer med en verklighetsförankrad rapport. Tills sådana slutsatser blir politisk verklighet. Kort sagt: Tills vidare.