Kajsa Kettil: Pension? Var god dröj
I över tio år har frågan om lämplig pensionsålder diskuterats flitigt. Det tydligaste avstampet tog den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt 2012 när han konstaterade att den framtida välfärden kräver att vi jobbar längre upp i åren. Han såg det inte som någon omöjlighet att jobbat till 75-årsdagen, vilket somliga valde att misstolka som att vi måste jobba tills vi är 75. Det stämde inte då, och stämmer inte i dag.
Den som har slitit ut sin kropp under fysiskt krävande arbetsdagar som exempelvis undersköterskor, snickare och lokalvårdare kan inte förväntas utföra samma arbetsuppgifter långt efter 65-årsdagen. Däremot behöver fler vara beredda att under karriären byta arbetsuppgifter. Det gäller både för att värna den egna hälsan och för att anpassa sig till arbetslivets behov. På en arbetsmarknad där utveckling går blixtsnabbt – inte minst sedan AI gjorde entré – är det sistnämnda särskilt viktigt.
Ytterst handlar det om ekonomi och välfärd. Ekonomer, politiker och till viss del arbetsgivare har insett att ekvationen inte går ihop om friska 60-plussare ska lämna yrkeslivet trots att de har mycket kvar att ge.
När allt färre ska försörja allt fler måste vi med andra ord arbeta längre upp i åren. Detta är inte orimligt sett till den ökande medellivslängden. Ett längre liv, som även innehåller fler friska år, är en fantastisk gåva, och samhällskontraktet bygger på att medborgarna efter flera decennier av skattegenererande förvärvsarbete blir omhändertagna på ålderns höst. Pensionsutbetalningar samt kostnaden för vård och omsorg har dessa seniorer så att säga redan tjänat in.
”Ekonomer, politiker och till viss del arbetsgivare har insett att ekvationen inte går ihop om friska 60-plussare ska lämna yrkeslivet trots att de har mycket kvar att ge.”
Därför är en ny rapport om 50-plussares inställning till pensionen oroande läsning. Enligt TCO, som står bakom rapporten, planerar hälften av tjänstemän mellan 50 och 67 år att gå i pension före riktåldern.
Den så kallade riktåldern fastställs i förväg och höjs successivt i takt med svenskarnas förväntade medellivslängd. Den riktålder som avser åren 2020-2023 är 67 år och gäller under åren 2026-2029. Gränsen är en rekommenderad tidpunkt, och det är möjligt att börja ta ut sin pension tre år före riktåldern.
Gränserna ger en ungefärlig uppfattning om framtiden, men för de flesta i arbetsför ålder i dag går det inte att veta exakt när det är läge att stämpla ut för gott.
För samhället innebär det förluster på flera områden när friska män och kvinnor går i pension i förtid. Förutom det uppenbara, att färre arbetade timmar ger färre skattekronor, leder sortin till kompetensbrist. Den kunskap och erfarenhet som äldre medarbetare kan bidra med behövs för att komplettera yngre kollegors förmågor.
Att stanna på jobbet till den rekommenderade riktåldern kan alltså vara ett sätt att bidra till vår gemensamma välfärd.
Men lika viktigt som att poängtera individens ansvar är det att synliggöra statens och arbetsgivarens skyldigheter att garantera vettiga arbetsvillkor. Den ovan nämnda TCO-undersökningen visar att tjänstemännen vill gå i pension tidigt eftersom de bedömer att det är ekonomiskt möjligt, men många uppger även bristande arbetsmiljö och den egna hälsan som en starkt bidragande orsak. Hög arbetsbelastning, brister i den organisatoriska arbetsmiljön och sociala påfrestningar nämns som de huvudsakliga problemområdena.
Makthavarna har insett att fler måste jobba längre om Sverige ska behålla sitt välstånd. Nu behöver de inse att fler måste trivas på jobbet om de ska stanna.
