Kajsa Kettil: Oseriöst att beskriva public service-utredningen som en slakt
Så kom den till slut, public service-utredningen. En kommitté med representanter från riksdagens partier har arbetat fram ett förslag på hur uppdraget och finansieringen för public service ska se ut från 2026 och åtta år framåt.
Innehållet innebär att den som tror på oberoende mediers betydelse i ett demokratiskt samhälle kan pusta ut. Kommitténs betänkande, som överlämnades till kulturminister Parisa Liljestrand (M) på måndagen, poängterar att svenskarna fortsatt ska ha tillgång till oberoende och opartisk journalistik i hela landet eftersom tillgången på detta har blivit allt viktigare i en värld där desinformation har ökat. En annan punkt slår fast att public service ska erbjuda både bredd och spets med produktioner av hög kvalitet som står sig i det totala medieutbudet.
Vidare dras slutsatsen att verksamheten ska bestå av en kombination av text, ljud och bild, men att det teknikneutrala uppdraget inte betyder att public service ska driva webbtidning och därmed försvåra för kommersiella aktörer som lokalpress.
För detta föreslås ökade medel med först tre procent för att därefter minska till en ökning på två respektive en procent mot slutet av tillståndsperioden.
Ändå är det just finansieringen som har stött på hårdast motstånd. Oppositionen formulerar sin kritik i en reservation, men allra vassast i debatten har Jan Scherman uttryckt sig. Den före detta vd:n för TV4 representerar nu föreningen Oberoende public service, och redan för några veckor sedan satte han tonen för debatten. I en debattartikel (DN 25/4) hävdade han att regeringen ville slakta public service och inskränka dess oberoende.
Det är utmärkt att föreningen finns. Oberoende journalistik är i trygga fredstider något vi lätt tar för givet, och även om det kan uppfattas som högtravande går det inte att överdriva dess betydelse.
”I det läget leder ord som ”slakt” och ”kaos” till mer splittring än konstruktiv dialog.”
Därför bör det poängteras att public service-utredningen har lyckats mejsla fram ett upplägg som riksdagens partier är hyfsat överens om. Det sänder en signal till tittarna och lyssnarna – till alla medborgare som faktiskt har ett starkt förtroende för public service – att verksamheten kommer att fortsätta ungefär som i dag.
I det läget leder ord som ”slakt” och ”kollaps” till mer splittring än konstruktiv dialog. Men det ska medges att det går att se finansieringen med olika glasögon. Utredaren Göran Hägglund har å ena sidan rätt i att den föreslagna modellen innebär mer pengar totalt sett under perioden än den ökning på två procent per år som har varit standard. Å andra sidan betyder inflation och ett tydligare beredskapsuppdrag att effektiviseringar behövs hos SR, SVT och UR. SVT-chefen Hanna Stjärne flaggar för neddragningar både sett till antalet journalister och program.
Alltför stora neddragningar vore inte önskvärt, men det kan vara värt att ha i åtanke att kommersiella medier har gått igenom omfattande stålbad som har tvingat fram effektiviseringar där kostnader har kapats och journalistiken vässats. För publiken, i de flesta fall läsarna, har tydligare prioriteringar märkts genom exempelvis mer fokus på granskningar och mindre på referat av olika evenemang. Här är BT inget undantag.
Partiernas enighet betyder dock inte att allt i utredningen är önskvärt. Den 600 sidor långa rapporten innehåller även frågetecken och förslag som inte borde följa med till den proposition som regeringen ska ta fram.
Hit hör delen om skärpt granskning av public services opartiskhet, något som SD står bakom. Men lika viktigt som att se vad det public service-kritiska partiet har fått igenom är vad det inte har lyckats med. Sverigedemokraterna ville se en lägre finansiering än den som utredningen landade i. Att partiet inte fick gehör för sin åsikt tyder på att Göran Hägglund har lyckats med sin uppgift. När utredningen tillsattes för drygt ett år sedan konstaterade ledarsidan att Hägglunds uppgift var att ”hålla SD:s klåfingrighet borta från public service” (BT 23/3-23) så att den parlamentariska kommittén skulle kunna diskutera uppdraget utan att äventyra public services oberoende.
Nu ska hans utredning ut på remiss, och det återstår att se hur regeringens slutgiltiga proposition ser ut, samt hur riksdagen ställer sig till den. Men två saker går nog att fastslå redan nu: För det första att även om effektiviseringar kommer att krävas är finansieringen fortsatt stabil, och för det andra att public service också fortsättningsvis är oberoende.
Det tycks med andra ord vara SD:s inflytande – inte public service – som slaktas.
