Mikael Hermansson: Omsorg förtar inte allvaret med det tragiska våldet
Vid 13-tiden på torsdagen gick luften ur nyheten om ett ”terrorattentat” i Vetlanda. Den 22-årige gärningsmannen anhölls då som misstänkt för flera fall av mordförsök. Och med terrorvinkeln ute ur bilden fastnade uppmärksamheten på annat. Nyhetsflasharna bytte fokus och Astra Zenecas vaccin och ett fiasko i skid-VM blev viktigare.
Likafullt var det som inträffade i Smålandsmetropolen ett brott av sällan skådad råhet, en mänsklig tragedi och på samma gång ett samhällstrauma som spädde på såväl rädslor som fördomar. Men att döma av hur kommentarerna har fallit i såväl nyhetssändningar som i sociala medier det senaste dygnet har annat än de drabbades öden och lidande fått stå i centrum för uppmärksamhet och debatt.
Polisen var snabbt på plats. Det tog cirka tre minuter efter ankomst till den sista brottsplatsen förrän gärningsmannen var gripen. Men knappt hann de drabbade föras bort i ambulans förrän en animerad diskussion uppstod om varför inte polisen ville svara på frågor om gärningsmannens identitet och motiv. Otaliga värdeord yttrades visserligen, men den sorg som så många sade sig dela hamnade snart i skuggan av en bestämd, kollektiv förförståelse av vad som hade hänt. När polisen sedan gick ut med uppgiften att det hela utreddes som ett terrorbrott bekräftades bara det som redan underförstått hade antagits vara motivet.
Att denna uppgift senare togs tillbaka spelar ingen roll. Var 22-åringen inte terrorist var det istället det faktum att han var från Afghanistan och dessutom – enligt uppgift – väntade på besked om uppehållstillstånd som antogs vara orsaken.
”Inte minst många unga afghanska män och pojkar har vittnat om hur detta ”undantagstillstånd” präglar hela deras vardag. En brottsförebyggande insats i sammanhanget vore därför att samhället la mer kraft på att inte göra en redan omöjlig situation ännu mer outhärdlig.”
Samtidigt är det inte svårt att förstå varför tankarna så fort gick till varför ett knivdåd mot flera människor kunde vara ett terrordåd. Det har hänt på flera platser i Europa och fått stor uppmärksamhet. Men det som framträdde ur händelserna i Vetlanda var ett antagande som ömsom framstod som ett önskescenario – inte minst i sociala medier – eller som något som inte krävde mer eftertanke än att polisen borde bekräfta att så var fallet redan innan något hade utretts. Det fanns något av en uppjagad ton även i de mer sansade inslagen som i praktiken reducerade det inträffade till något som redan var klappat och klart. Ansedde terrorforskaren Hans Brun var väldigt precis i sitt uttalande till TT:
”Om vi tittar på de attacker som har genomförts i västvärlden med koppling till jihadism, så är ungefär två tredjedelar av dem utförda av ensamma gärningspersoner utrustade med kniv eller väldigt enkla hjälpmedel.”
Men uppenbarligen fanns det ingen ”koppling till jihadism”, vilket ju ligger implicit i polisens avfärdande av terrorkopplingen.
Tids nog får polis och åklagare veta mer. Till skillnad från vid andra tillfällen då knivattacker har genomförts dödades inte gärningsmannen i samband med gripandet. Den som orkar ge sig till tåls kan under tiden fundera på följande:
Den svenska debatten om ensamkommande, om flyktingar i allmänhet, om oviss väntan, avslag och därefter ett tillstånd av fortsatt limbo på grund av verkställighetshinder, har i många avseenden kretsat kring politiska ambitioner om att kunna avvisa fler. Samtidigt vet vi att många som väntar far illa och att gränsen mellan psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet är både otydlig och flytande. Inte minst många unga afghanska män och pojkar har vittnat om hur detta ”undantagstillstånd” präglar hela deras vardag. En brottsförebyggande insats i sammanhanget vore därför att samhället la mer kraft på att inte göra en redan omöjlig situation ännu mer outhärdlig.
Detta är inte en ursäkt – bara ett faktum: Omsorg om utsatta människor förtar inte allvaret i de tragiska dåd som genomfördes i Vetlanda.
