Mikael Hermansson: Oförmåga är inget bra betyg
Genom åren har jag hittat ett antal orter och stadsdelar som i valtider är roliga att återvända till. Jag har promenerat med lokala Labourpolitiker i de ändlösa radhuslängorna i Howe på sydkusten och lyssnat till samtal om allt och inget, besökt församlingssalar utanför Oxford där den konservativa partiföreningen haft öppet hus och en öppen famn för alla som knackat på. Vid ett tillfälle hamnade jag i bråk med företrädare för ”Living Marxism” i Hull, alltså samma grupp människor som i dag återfinns i den bredare Momentum-rörelse som förde Jeremy Corbyn till makten.
De senaste åren har jag allt oftare besökt områden som jag rörde mig i på den tiden jag inledde mitt långa förhållande med London, och nu senast Brixton.
Lite väl romantiskt, jag vet, detta att fika på Ritzy eller flanera längs Electric Avenue och spana efter … ja, vadå? En 40 år yngre upplaga av mig själv? Nja, kanske ändå inte.
Det jag letade efter i Brixton den här gången var motargument. Min förhoppning var att möta ett annat politiskt engagemang än det som tar sig uttryck i sociala medier eller i de tillrättalagda utspelen inför tv-kamerorna. Efter att denna morgon sett Boris Johnson leka mjölkbud var det knappast med några större förhoppningar jag steg av 2.ans buss vid The Academy, platsen för väldigt många bra konserter genom åren.
Men det var tomt. Det var tyst – bortsett från det sedvanliga dånet från trafiken längs Brixton Road. Valet var som bortblåst.
Och det förvånar, inte minst med tanke på att så lite egentligen har hänt sedan förra ordinarie valet 2015. I flera avseenden har situationen faktiskt blivit värre och den grundläggande skiljelinjen i stadsdelen har förstärkts. Inte mellan olika kulturer, hudfärger och härkomster, utan mellan andra ”demografiska kategorier” – de som äger sin bostad och de som inte gör det.
Det om något är ett argument för att bostadspolitiken borde vara ett ämne med lokal sprängkraft.
Men inte i det här valet.
En liten trerumsbostad går för mellan fem och åtta miljoner kronor. Det står närmare 30 000 personer på kommunens lägenhetslista, drygt 2000 familjer lever i så kallade ”temporära boenden”. Antalet hemlösa överstiger 1000 men mörkertalet är långt större. Samtidigt river kommunen stora delar av de äldre, men ändå renoveringsbara bostadsbestånden, för att bygga nytt och den vägen väcka nytt liv i området.
Denna utveckling har pågått i omgångar och det är inte utan att det här och var är påtagligt varför fattigdomen består.
Bidragsberoende och subventionerade hyror går hand i hand i ett system där incitamenten för att ta ett jobb till låg lön är oerhört mycket svagare än den självbevarelsedrift som ligger i viljan att behålla även den mest nedgångna bostaden.
Så ja, ett demonstrationståg för bättre bostäder och ett för en mer relevant bidragspolitik vore vad valet skulle behöva. Det skulle kunna bli en het, konfliktladdad men samtidigt relevant debatt på gatunivå.
Så var det ju i valet 2015 när jag var här förra gången, då demonstrationstågen lockade närmare tiotusen deltagare till den gemensamma manifestationen på Windrush Square.
Men inte nu, inte den här gången. Annat hålls för att vara viktigare. Därför är det så tyst.
Ett förödande betyg på en utveckling som bara kan sägas ha en överordnad förklaring: Fixeringen vid Brexit.
