Kajsa Kettil: Obekväma uppgiften som varken vänster eller höger vågar nämna
Valrörelsen är här. Det betyder att nyanserna inte är det. Åtminstone inte när det gäller pensionerna, som ser ut att segla upp som en av de hetare valfrågorna.
Först var det ett himla hemlighetsmakeri. Skulle de tre borgerliga oppositionspartierna och SD lyckas enas om pensionerna? Sedan, som av en händelse, presenterades oppositionens motdrag i pensionsfrågan några få timmar innan söndagens partiledardebatt drog igång. M, KD, L och SD skrev då i en debattartikel (DN 8/5) hur de genom ett paket med tre förslag vill förbättra ekonomin för landets pensionärer.
Under den debatt som sedan följde i SVT:s Agenda var just pensionerna ett av fyra huvudämnen, och det blev då uppenbart att valrörelsen är igång. För borta var de argument som nyanserar bilden av levnadsstandarden hos alla som lever på pensionsutbetalningar. I stället tävlade vänster och höger om vem som kunde lova mest till alla de män och kvinnor som har byggt Sverige och därmed förtjänar en vettig tillvaro på ålderns höst.
Det är inget fel med själva inställningen. Naturligtvis ska det gå att leva ett drägligt liv även när lönen ersätts av pension. Allt annat vore rent skamligt. Det är bara det att varken det röda eller blå laget gav en rättvis bild av situationen. För generellt sett har pensionärer i Sverige det bra. Det visar inte minst den rapport som Finanspolitiska rådet presenterade häromdagen. Den visar bland annat att pensionärernas köpkraft de senaste 30 åren har stigit snabbare än för resten av befolkningen.
Dessutom har Sverige lägst andel materiellt fattiga pensionärer i hela EU.
Rådets slutsats blir därmed att svenska pensionärer på gruppnivå inte är en ekonomiskt utsatt grupp.
Samtidigt finns det äldre som tvingas vända på varje krona. Hit hör särskilt de äldsta, och en majoritet av dessa är föga förvånande kvinnor. Eftersom många kvinnor i den generationen har förvärvsarbetat i lägre utsträckning än jämnåriga män (men slitit och bidragit minst lika mycket), blir inkomsten lägre. Och allra tuffast blir det för ensamstående i denna kategori.
Därför är det logiskt att riksdagens partier vill satsa på pensionärerna med tunnast plånböcker. Det förslag som regeringen med stöd av V och MP lade fram i början av året skulle innebära en tusenlapp extra i månaden till äldre med de lägsta inkomsterna. I snitt blir det 750 kronor i månaden extra till en miljon svenskar.
Oppositionen till höger kontrar nu med en förstärkning till samtliga 2,3 miljoner pensionärer, där mest går till dem med lägst inkomst.
”Det är inget fel med själva inställningen. Naturligtvis ska det gå att leva ett drägligt liv även när lönen ersätts av pension.”
Nu är ju pension i grunden inte bidrag, men det innebär ändå en viss balansgång för partier som värnar arbetslinjen att utöka socialförsäkringsmodellen. Och visst betonar M-KD-L-SD-förslaget att det ska löna sig att arbeta, men tyngdpunkten ligger ändå på att lova mycket till många lagom till valet.
Det kanske är valtaktiskt på kort sikt, men sett ur ett längre perspektiv måste de borgerliga partierna våga påminna om två saker:
· Arbete och pension hänger ihop. Ett tidigt inträde på arbetsmarknaden i kombination med heltidsjobb ger högre pension.
· Vi måste jobba längre upp i åren. Inte nödvändigtvis med exakt samma saker som tidigare – ett fysiskt ansträngande yrkesliv kan kräva mindre belastande arbetsuppgifter de sista åren – men i takt med att vi lever längre och dessutom har glädjen att uppleva fler friska år är det naturligt att vi också arbetar längre.
Inspiration till sådan politik går att finna på hyfsat nära håll: Inför det franska presidentvalet för ett par veckor sedan kampanjade den liberala Emmanuel Macron för att höja pensionsåldern från 62 till 65 år. Det var inte populärt hos populister som rivalen Marine Le Pen eller många vanliga medborgare som oroade sig över sin ekonomi. Men alternativet, lyfte Macron fram, är höjda skatter, ökande statsskuld och betydligt lägre pensioner, alltså sådant som minskar köpkraften.
Efter partiledardebattens duell mellan Johan Pehrson (L) och Nooshi Dadgostar (V) konstaterade Annie Lööf (C) att makten över pensionerna inte bör ligga hos ytterkantspopulister, och att det hade varit bättre om S och M vänt sig till den blocköverskridande pensionsgruppen. Hur Centerpartiet kommer att ställa sig till de båda pensionsförslagen återstår att se. Oavsett om C stödjer förslaget till höger eller vänster, eller om partiet lägger ner sina röster i slutvoteringen, kan det bidra genom att påminna om att pensionsfrågan handlar om mer än att ragga röster inför valet.
