Kajsa Kettil: Obegripligt att makten tackar nej till Anders Holmberg

Den förre finansministern, numera ekonomiskpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, uttryckte som väntat kritik mot den budget som regeringen presenterade dagen före. Då hade han och finansminister Elisabeth Svantesson (M) flängt mellan presskonferenser, riksdagsdebatter och diverse radio- och tv-studior för att intervjuas och leverera inövade argument om dagens stora ämne. Det hör till uppdragen som respektive partis främsta företrädare för finansfrågor att delta i dessa mediesammanhang.

Högt uppsatta makthavare brukar även tacka ja när SVT-journalisten Anders Holmberg bjuder in till sitt program. Under ”30 minuter” frågas kvällens gäst ut av den påläste och intervjutekniskt skicklige Holmberg, som bland annat har förmågan att hålla samtalet avspänt samtidigt som han inte ger sig förrän han får svar på sina frågor. Det går liksom inte att kollra bort honom.

I det korta perspektivet är det en vinst för tittaren, i det längre perspektivet för demokratin i stort.

Men detta förutsätter att makten är tillgänglig, att den ger svar och låter sig granskas.

Därför är det anmärkningsvärt att flera partiledare nu avvisar hans inbjudan. Till DN (8/11) berättar Anders Holmberg att alla partiledare i Ulf Kristerssons regeringsunderlag har tackat nej till medverkan i programmet. Detsamma gäller flera ministrar och riksdagsledamöter. ”Det är en ganska ovan situation för oss att den nya makten så unisont har avböjt” sammanfattar han läget.

Om inget ändras innebär det att ett av landets ledande intervjuprogram om politik när höstsäsongen är slut kommer att ha sänt tio program efter valet utan representation från regeringssidan.

Det väcker många frågor: Varför nobbas just ”30 minuter”? Varför just nu? Och varför bara av partier som ingår i eller stödjer den borgerliga regeringen?

Det bör poängteras att även den förra statsministern Magdalena Andersson (S) väntade länge med att ge besked om hon skulle vara med vid de partiledarutfrågningar som sändes i våras, trots att alla andra partiledare gett tummen upp. Dessutom går det naturligtvis inte att tacka ja till alla intervjuer hela tiden. Arbetsmängden för en politiker på den här nivån är enorm, medieförfrågningarna många och tiden knapp.

Utan trovärdiga svar från de berörda lär väljarna misstänka att det kan bero på somliga partiers kritik mot public services rapportering (SD) eller skepsis vad gäller omfattningen och uppdraget till de skattefinansierade mediebolagen (M och KD). Ironiskt nog tillhör ”30 minuter” med sina raka intervjuer med makthavare just den form av vassare public service som dessa partier brukar förespråka framför exempelvis Melodifestivalen och program om hundar som behöver banta.

Det är sorgligt att Liberalerna behövde slösa dyrbart förhandlingsutrymme för att få in ett förtydligande i Tidöavtalet om att ”Mediernas frihet ska värnas, och mångfalden av olika medier ska främjas. Public servicemediernas oberoende ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas.”

Att undvika det populära intervjuprogrammet är tondövt av framför allt de tre partiledarna Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) som ingår i regeringen. Detta gäller inte minst med tanke på att Linus Bylund, stabschef hos regeringens stödparti Sverigedemokraterna med illa dold skadeglädje strax efter valvinsten sade att han såg fram emot ”journalistrugby”.

Det borde vara kö – inte tomt – framför Holmbergs studio.