Anela Murguz: Nyhetsmedier borde sluta bygga gängens varumärken
Den kurdiska räven behöver vid det här laget ingen närmare presentation. Splittringen i det egna kriminella nätverket, som lett till en sällan skådad våldsspiral i Uppsala och Stockholm, har gjort honom rikskänd. Överallt – i tidningar, tv, radio, poddar och på sociala medier – syns han.
Nu höjs röster för att den internationellt efterlyste Rawa Majid ska sluta kallas för den kurdiska räven i medier. Svensk-kurdiska organisationer tycker att smeknamnet svartmålar hela den kurdiska befolkningen. Eftersom Majid befinner sig i Turkiet och inte kan lämnas ut till Sverige finns det till och med de som påtalat att själva smeknamnet utgör en politisk komplikation, med tanke på den turkiske presidentens syn på kurder och höga tonläge mot Sverige under Nato-processen.
Det är förstås relevanta invändningar som man inte bör vifta iväg lättvindigt. Men medierna behöver också fundera över hur de porträtterar kriminella personer och deras nätverk. Det finns nämligen en stor risk att det spelar de kriminella gängen rakt i händerna. Att det blir en prestigesak att toppa nyhetssajterna med mugshots-liknande foton och självvalda smeknamn. Journalisten Emil Arvidsson säger i ett inslag i TV4:s Efter Fem (26/9) att det finns kriminella som firar när de blir omnämnda i medier.
Just de självvalda smeknamnen är något som även Borås Tidning kritiserats för. 2020 publicerades en insändare av en anonym person som bor på Hässleholmen som var kritisk till att BT benämnt en ledargestalt i Hässlenätverket som ”gudfadern”. Insändarskribenten påminde om att det i utsatta områden som Hässleholmen finns unga pojkar som ser upp till dessa personer, och att det blir en stor grej för dem när deras förebilder omskrivs på det sättet i media.
”Medier som gräver ner sig i enskilda, men viktiga, händelser kan i tron att de ger läsaren en helhetsbild därför i själva verket stärka gängens varumärke.”Anela Murguz
Det är nog svårt för gemene man att förstå hur kriminella personer kan vara förebilder för vissa ungdomar. För de allra flesta är sammanhangen i vilka gängen förekommer inte vackra. Det är narkotika, skulder, grova våldsdåd och död. Det måste vara en ständig press och stress som de lever under. Knappast en livsstil som man frivilligt söker sig till. Kanske är det därför som man försöker måla upp bilden av det skulle vara en rad omständigheter i livet som leder vissa men inte andra dit. Men då missar man att det elände som det rapporteras om i somligas värld ses som ett kvitto på något eftersträvansvärt; våldskapital. Det förklarar varför poliser vittnar om att det finns barn som vill utföra kontraktsmord åt gängen och som aktivt söker upp kriminella nätverk.
Medier som gräver ner sig i enskilda, men viktiga, händelser kan i tron att de ger läsaren en helhetsbild därför i själva verket stärka gängens varumärke. Det tror jag har blivit fallet med Rawa Majid.
Viktigt att betona är att medier inte gör det medvetet. Att smeknamn på ledande personer och på olika gängkonstellationer får fäste i nyhetsrapporteringen beror på två saker: Det första är att det underlättar för läsaren att hänga med i olika händelser över tid. Det andra är nog ett slags försiktighetsåtgärd, att man hellre namnpublicerar en gång för lite än en gång för mycket.
Den observante kommer att märka att de traditionella medierna på sistone börjat undvika att skriva ”den kurdiska räven” till förmån för hans riktiga namn. Men skadan är redan skedd. Det betyder inte att media ska sluta rapportera om gängmiljön. Tvärtom. Men journalistkåren behöver i högre utsträckning fundera över hur man rapporterar om den. För precis som prisutdelningar till gangsterrappare kan även journalisters nyhetsartiklar ge liknande syre åt gängen.
