Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Nu släcker vi Paludans strålkastarljus

Paludans åsikter är förfärliga, hans agerande respektlöst och hans syfte rent ut sagt omoget. Men mycket av det han har gjort har hållit sig inom lagens ramar. Han får hysa sina åsikter, han får uttrycka dem så länge retoriken inte övergår i brott som exempelvis hets mot folkgrupp. Utan tillstånd får han dock inte demonstrera på den plats och vid den tidpunkt som den avslagna ansökan anger.

Det är därför han nu försöker med andra metoder. Bara det att han siktar in sig på Sverige är ju en sorts plan b. Efter att ha upplevt några år av danskt rampljus har det blivit svårare för honom att nå framgångar i hemlandet. Men eftersom han genom en svensk förälder har kunnat bli svensk medborgare är det nu möjligt att ställa upp i svenska val.

Det är just detta han har tänkt sig med sitt högerextrema parti Stram kurs. För i det danska folketingsvalet 2019 var det ganska nära att Stram kurs klarade spärren på två procent. Detta efter att partiet varit långt från att ens kunna ställa upp i valet. Men en av hans demonstrationer ledde till att Paludan attackerades och att kravaller bröt ut i Köpenhamn. Uppmärksamheten gav honom det stöd som behövdes för att Stram kurs skulle få ställa upp i valet till folketinget.

Det är ingen vild gissning att han nu försöker nå samma uppmärksamhet i Sverige. Och sett ur Paludans synvinkel måste påskupploppen i svenska städer ha varit lyckade. Han behövde ju inte ens visa sig på alla ställen för att kravaller skulle utbryta.

Men trenden ser nu ut att vara bruten. För på lördagen visade boråsarna att våld inte måste vara svaret på kränkande behandling.

Farhågan var att en motdemonstration på Norrby torg skulle spåra ur, likt förra veckan i bland annat Linköping, Norrköping, Malmö och Örebro. Och visst stod halvt maskerade unga män i klungor i utkanten av torget, liksom yngre killar som med hjälp av munskydd och halsdukar försökte se ut som de äldre grabbarna.

Men det är inte de delvis maskerade männen jag kommer att minnas av den lördag i april som förhoppningsvis blev startskottet för Rasmus Paludans väg mot tillvaron som anonym föredetting. Det är i stället de här stjärnorna:

· Ron, 24 år, som kom från Somalia till Sverige 2015. Hon talar utmärkt svenska, jobbar inom hemtjänsten och kom förbi torget i hopp om att möta en lugn folksamling. Tycker att det är tråkigt att stadsdelen har dåligt rykte.

· Safiya, 21 år, även hon från Somalia. Hon upprörs över koranbränningar men tar avstånd från allt våld. Småpratar gärna med lokaltidningen om samhällsfenomen och antecknar ett boktips samtalet leder till.

· Marie från Frälsningsarmén som har sina lokaler alldeles intill. Minglar omkring med en kaffetermos och bjuder alla som är sugna på koffein eller lite umgänge.

· Mohamed och hans kamrater från Syriska föreningen som delar ut röda rosor till polisen. När polisen tackar men meddelar att de inte får ta emot något hamnar blommorna under vindrutetorkarna på polisbilarna i stället.

· De 13- respektive 14-åriga tjejerna som först är övertygade om att polisen hade dödat flera personer i förra veckans kravaller, men som tar till sig korrekt fakta och lämnar samtalet lite mindre vilseledda.

· Polismannen som möter de två vaksamma tonårskillarna med ett leende, två lyssnande öron och ett respektfullt handslag. Han som förklarar att han kan förstå killarnas känsla av upprördhet, men att polisen är där för att inget ska hända, för att ingen ska bli skadad. Han som ger ena killen en vänskaplig klapp på överarmen och avslutar pratstunden med ett ”ta hand om er!”.

Det är Safiya, Ron, Marie, tonåringarna och poliserna som är Sverige, det Sverige där vi i grunden vill varandra väl, respekterar varandras olikheter och bidrar till ett fredligt samhälle.

När hatiska krafter försökte splittra har Borås visat att vi håller ihop.

Paludan har fått sina 15 minuter i strålkastarljuset. Nu släcker vi lampan.