Kajsa Kettil: Nu måste väst hjälpas åt att hjälpa Ukraina
Kort efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för snart två år sedan samlade sig demokratiska västländer. Tack vare enighet och beslutsamhet såväl inom som mellan EU, USA och Nato riktades stöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. Först försiktigt, för att snart öka i styrka och frekvens. Förhoppningen var att det invaderade, europeiska landet skulle hålla ut tills den ryska ekonomin brakade samman.
Länge såg också sanktionerna ut att bita. Förutom att det är det enda moraliskt riktiga att försöka svälta ut Putins krigskassa, tycktes den minskade handeln med väst ha effekt. Återkommande prognoser har förutspått när den ryska militären kommer att vara pank och inte längre kunna fortsätta kriget.
Den senaste tiden har retoriken börjat se annorlunda ut. Visserligen har Ukraina gjort vissa framsteg vid fronten, men det är långt ifrån de delsegrar som landet förväntade sig när motoffensiven inleddes i våras. De orosmoln som hopar sig bekymrar därför allt mer. Hit hör en bångstyrig amerikansk kongress och en minskande vilja hos vanligt folk att fortsätta stödja Ukraina i samma omfattning som tidigare, detta trots att alla vet att Ukraina inte bara slåss för sin egen utan för allas vår frihet.
Färska siffror från Kielinstitutet visar att det militära och finansiella stödet till Ukraina den gångna hösten har minskat med 90 procent. ”Våra siffror bekräftar intrycket av en mer tveksam givarattityd de senaste månaderna. Ukraina är alltmer beroende av ett fåtal kärngivare som fortsätter att ge betydande stöd, som Tyskland, USA eller de nordiska länderna” sade institutets forskningschef Christoph Trebesch när sammanställningen presenterades förra veckan.
”Allt det här vet de demokratier som har lovat att stå vid Ukrainas sida så länge som det krävs.”
Som om det inte vore nog kommer dessutom uppgifter om att Ryssland ligger i startgroparna inför en offensiv på ukrainsk mark. Det möjliggörs med hjälp av oljeintäkter som fortsätter att välla in, en stark konjunktur med en BNP-tillväxt på 5,5 procent under tredje kvartalet samt en vapenindustri som går på högvarv tack vare handel med främst Kina (SvD 8/12). Det är inte svårt att se framför sig hur Putin gnuggar händerna av förtjusning när han ser de egna stridsvagnarna växa i antal och det internationella stödet för Ukraina minska.
Allt det här vet de demokratier som har lovat att stå vid Ukrainas sida så länge som det krävs. Ändå sviktar viljan att ge Ukraina det landet behöver för att kunna försvara sig och mota bort angriparen. I USA yttrar det sig i kongressen i form av republikaner, men även demokrater, som tvekar inför att skjuta till de nödvändiga miljarderna. Det märktes inte minst nu i veckan när Ukrainas president Zelenskyj besökte Washington och inte fick ett lika hjärtligt mottagande som tidigare. Även vanliga amerikaner och européer känner mindre solidaritet med det ukrainska folket i dag än tidigare.
Ljusglimtar finns dock, även på nära håll. På måndagen blev det känt att den svenska regeringen avsätter ytterligare 1,4 miljarder kronor till civilbefolkningen i Ukraina. Pengarna ska gå till att göra vintern drägligare genom bättre tillgång till el, värme, sjukvård och skyddsrum.
I samband med att stödpaketet presenterades varnade statsminister Ulf Kristersson (M) för att det långsiktigt sviktande stödet hos EU och USA kan leda till en negativ spiral. Detta gäller inte minst om veckans EU-toppmöte, som avslutas på fredagen, inte resulterar i en utvidgad långtidsbudget där 50 miljarder euro i Ukrainastöd ingår.
Under pandemin orkade världen hålla i och hålla ut. Det borde gälla även nu. Om det gick vid en kris måste det gå i krig.
