Kajsa Kettil: Nu behövs någon annan än Hultqvist

”Självklart är det så att jag är en del av den här processen.”

Något mindre bombastiskt än vanligt, men ändå på sitt typiskt mästrande vis, förklarade försvarsministern tidigare i veckan att det nordiska försvaret skulle stärkas om Sverige ingick i Nato. Samtidigt lät han såväl sympatisörer som motståndare förstå att han har för avsikt att ingå i den regering som tar oss in i försvarsalliansen.

Det var inte oväntat att han skulle ge någon sorts hint inför finalen på de många ställningstagandenas vecka, då statsministern till slut meddelade att Socialdemokraterna ansluter sig till sidan som vill söka medlemskap i Nato tillsammans med Finland.

Det slutgiltiga beskedet var så klart bara en formalitet. Att S har svängt i frågan har varit vårens sämst bevarade politikhemlighet. Den interna dialogen har till och med beskrivits som en skenprocess, något som bekräftas av det skrala intresset för de tre digitala stormöten som har hållits de senaste dagarna; av totalt 75 000 medlemmar hade bara runt 6 000 anmält sig.

En efter en har de socialdemokratiska företrädarna gått ut och tagit ställning i Nato-frågan. Vissa relativt öppet, andra har undvikit definitiva besked men har ändå låtit omgivningen förstå var de har landat. Oftast har de hamnat på ja-sidan, vilket förstärker bilden av den välregisserade föreställning som teatergruppen Sveavägen 68 har spelat under vårsäsongen.

Huvudrollsinnehavarna Magdalena Andersson, Ann Linde och Peter Hultqvist samt övriga skådespelare har följt manus väl. Vissa i ensemblen lär ha upplevt handlingen som en tragedi, andra mer som ett stycke diskbänksrealism.

Publiken skulle lätt ha kunnat uppfatta föreställningen som en fars, eller åtminstone en komedi, om det inte vore för att handlingen är verklighet och att verkligheten är allvarlig.

Det går att raljera lite lätt med den socialdemokratiska identitetskrisen. Det är även förståeligt om en och annan irriterar sig över den socialdemokratiska uppfattningen att partiets vilja per automatik ska styra.

Just därför är det välkommet att oppositionen till höger på riktigt lever upp till mottot att vara den vuxna i rummet.

Någon som inte unnar sig skadeglädje, utan bara glädje, är Moderaternas utrikespolitiska talesperson tillika ministerkandidat Hans Wallmark. Trots att det borde ligga nära till hands att utbrista ett ”Vad var det vi sade?!” mötte han i ett Facebookinlägg Hultqvists omsvängning med de uppmuntrande orden ”Så exakt Peter Hultqvist! Exakt!”

Så uttrycker sig den som har landets – inte bara partiets – bästa för ögonen.

Vid den pressträff som följde söndagens partistyrelsemöte hakade så S-topparna på denna realistiska syn på Sveriges säkerhetsläge. Statsministern var väl tvungen att upprepa mantrat att alliansfriheten har tjänat Sverige väl, men kompletterade det nu med slutsatsen att den inte kommer att tjäna oss lika väl i framtiden. Och utrikesminister Ann Linde har rätt i att en ansökan inte är oproblematisk. Ingen, inte ens den sedan länge Nato-positiva oppositionen, har påstått det. Det handlar om att fördelarna överväger nackdelarna.

I och med söndagens S-besked finns det nu en bred riksdagsmajoritet för att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. I kombination med svenska folkets positiva inställning finns det inget alternativ än att, precis som Finland, lämna in en ansökan i god tid före Natos toppmöte i Madrid i slutet av juni.

En annan sak som borde vara självklar är att någon annan än Peter Hultqvist bör ta Sverige in i försvarsalliansen. Det spelar ingen roll om han har ändrat åsikt på riktigt eller om det rör sig om en omvändelse under galgen. Hans tidigare höga svansföring och garantier för ett nej till Nato gör det omöjligt för honom att sitta kvar som försvarsminister med trovärdigheten i behåll.

Och om det nu ska vara en socialdemokrat på posten finns det andra alternativ, åtminstone temporärt. Hans Dahlgren till exempel. Han gör visserligen ett gott jobb som EU-minister, men hans gedigna erfarenhet i utrikespolitiken och kontrollerade temperament skulle, för att låna ett inom säkerhetspolitiken välkänt uttryck, tjäna Sverige väl.

Förhoppningsvis skulle lösningen dock bli tillfällig. Med en ny regering efter höstens riksdagsval skulle Sverige få en försvarsminister som länge har insett och argumenterat för att vi och övriga västvärlden blir säkrare när vi är tillsammans.