Daniel Braw: Nordirlands protokoll ett recept på kris
Frågan om Nordirland var en av de absolut knepigaste när Storbritanniens utträde ur EU skulle genomföras, och att lösningen skulle leda till någon form av kris var inte svårt att förutse. Nu är krisen här, efter valet till det regionala parlamentet Stormont.
Daniel Braw
Fristående utrikesdebattör och fil.dr i historia. Pol. sek. för KD Region Kalmar län.
Konflikten om lösningen på Brexitproblematiken, det så kallade protokollet om Irland och Nordirland, ter sig lika svårlöst som frågan om utträdet var. På ena sidan finns valets vinnare, nationalistiska Sinn Fein, som stödjer protokollet. På andra sidan finns valets förlorare, unionisterna i Democratic Unionist Party, som gick till val på att riva upp protokollet. I sitt manifest skrev partiet: ”Protokollet utgör ett existentiellt hot mot framtiden för Nordirlands plats inom unionen” – det vill säga Nordirlands samhörighet med Storbritannien.
Och enligt Långfredagsavtalet från 1998 ska de båda partierna samsas i en provinsregering, där de tillsätter varsin försteminister. Efter valet har DUP sagt att protokollet kastar ”en lång skugga” över regeringsarbetet, och signalerat att man inte tänker delta så länge protokollet finns kvar. Nordirland skulle därmed stå utan ett fungerande politiskt styre.
”I själva verket har den visat sig praktiskt komplicerad och politiskt svåruthärdlig.”Daniel Braw
Att protokollet är impopulärt hos dem som önskar upprätthålla unionen mellan Storbritannien och Nordirland är föga förvånande. I protokollet ingår att Nordirland omfattas av vissa EU-regler som gäller för den inre marknaden för varor och för tullunionen. Det ingår också att varor som förs in från övriga delar av Storbritannien ska kontrolleras och att tullar ska tas ut på varor om det finns risk att de skickas vidare till EU – vilket protokollet förutsätter att det nästan alltid finns. De brittiska myndigheterna ska genomföra kontrollerna, och ska i sin tur övervakas av EU:s institutioner och organ. Enligt protokollet har unionen rätt att närvara då brittiska myndigheter utför verksamhet med anledning av protokollets genomförande.
Något optimistiskt kallas detta på EU-kommissionens hemsida för ”en stabil och långvarig lösning”. I själva verket har den visat sig praktiskt komplicerad och politiskt svåruthärdlig. Istället för att gränsen mellan Storbritannien och EU följer republiken Irlands gräns mot Nordirland, har gränsen placerats i Irländska sjön – med Nordirland i ett märkligt mellanläge. Storbritanniens utrikesminister Liz Truss, som menar att protokollet har misslyckats med att nå sitt syfte och rentav äventyrar de framsteg som gjordes i och med långfredagsavtalet, uppges i brittiska medier förbereda lagstiftning där delar av protokollet skrotas.
Bara 17 månader efter att protokollet trädde i kraft, kan det alltså ge upphov till såväl en konstitutionell kris i Nordirland som en rejäl konflikt mellan Storbritannien och EU. Varför protokollet överhuvudtaget kom till stånd när riskerna för detta slags sammanbrott påtalades kan man undra. Men en del av förklaringen är sannolikt den önskan från brittiskt håll som sammanfattades med orden ”get Brexit done” – att få utträdet avklarat. Så enkelt, visar det sig nu, var det inte.
