Andreas Johansson Heinö: Nej, SD var inte först och har inte haft rätt
Nästan ingen ser något realistiskt alternativ till ett samarbeta med SD om Moderaterna ska kunna bilda regering 2022.
Det märkliga är att Moderaterna redan på förhand tycks beredda att ge Sverigedemokraterna ett oförtjänt gott förhandlingsläge.
I en intervju med Svenska Dagbladet (21/10) inför stämman uttryckte Maria Malmer Stenergard, migrationspolitisk talesperson, tacksamhet inför att SD gått före i migrationspolitiken och underlättat för Moderaterna att anpassa sig:
“Sverigedemokraterna var tidigast med att våga prata öppet om de här problemen. De har bidragit till en mer öppen debatt som har varit nödvändig för utvecklingen”.
Och på ledarplats i SvD (22/10) varnar Peter Wennblad för att SD ska få rätt “också” i klimatpolitiken:
“I migrationsfrågan ägnade övriga partier åtskilliga år åt brunmålning och utfulning av SD innan de under gråt och tandagnisslan fick göra det mesta av partiets politik till sin egen”.
Det politiska minnet är ofta kort. Men det var alltså inte Sverigedemokraterna som vände den svenska migrationsdebatten. Redan innan flyktingkrisen briserade sommaren 2015 hade flera borgerliga ledarsidor under en längre tid bildat opinion för en omläggning av migrationspolitiken. Och detta utifrån sakliga argument, inte av taktiska skäl för att locka väljare från SD. Värt att notera är att den ledarsida som var allra mest framträdande - Expressen under Anna Dahlberg - hela tiden varit kyligt inställd till långtgående samarbete med Sverigedemokraterna.
”Om Moderaterna hade bättre självförtroende kunde de berätta att de hade en ganska vettig invandringspolitik redan på den tiden som det inte krävdes någon handpåläggning för att SD:s bruna rötter skulle skina igenom.”Andreas Johansson Heinö
Och om Moderaterna nu absolut vill tacka ett annat parti borde man skicka en blomma till Göran Hägglund och Kristdemokraterna som tidigt efter valet 2014 påbörjade en positionsförflyttning.
Det är sant att första halvan av 2010-talet utgjorde en olycklig period i svensk partipolitik. SD:s framgångar skapade panik hos de etablerade partierna vilket ledde till djupt irrationella vägval. SD isolerades på osakliga grunder vilket gav dem martyrstatus. Samtidigt fick de ensamrätt över ett av väljarnas viktigaste politikområden när både de rödgröna och Alliansen försökte hålla invandringsrelaterade frågor borta från dagordningen.
Men att de andra partierna gjorde fel betyder inte att SD hade rätt.
Bara några år tidigare hade ju inte minst Liberalerna drivit integrationsfrågorna med stor framgång. Samtidigt som Sverigedemokraterna våndades över om man verkligen skulle tillåta utomeuropeiska adoptioner tog Liberalerna strid för språkkrav för medborgarskap. Och när Liberalerna några år senare presenterade en ambitiös kartläggning av utanförskapet i Sverige analyserade Sverigedemokraterna Zlatan Ibrahimovics kroppsspråk och attityd och kom fram till att han inte var en riktig svensk.
Om Moderaterna hade bättre självförtroende kunde de berätta att de hade en ganska vettig invandringspolitik redan på den tiden som det inte krävdes någon handpåläggning för att SD:s bruna rötter skulle skina igenom. Att partiets idag tre tyngsta företrädare redan 2008 skrev på DN Debatt om vikten av att ställa “ökade krav” på invandrare.
Så nej, Sverigedemokraterna förtjänar ingen tacksamhet. De har inte gått före i debatten och de har inte haft rätt. Det går att förhandla med dem ändå, men låt er inte luras av deras historieskrivning.
