Anela Murguz: Nej, klimatlösningar måste inte komma uppifrån
Nyligen varnade klimatforskarna Thorsten Mauritsen och Deliang Chen i DN Debatt (18/10) för föreställningen om att det snart är för sent att rädda klimatet. Forskarna, som är två av huvudförfattarna till den senaste IPCC-rapporten, lyfter dels den existentiella ångest det skapar hos framförallt många unga. Men också den handlingsförlamning som kan uppstå då klimatåtgärder riskerar att framstå som meningslösa.
Men det finns en annan vanligt förekommande uppfattning i klimatdebatten som också riskerar att leda till handlingsförlamning. I ett avsnitt av SVT:s Ekonomibyrån, om modeindustrins påverkan på klimatet, får influencern Anitha Clemence frågan om hon i sin yrkesroll bidrar till köphets. Hon medger att så är fallet eftersom hela influencerbranschen går ut på att uppmuntra till konsumtion. Men på frågan om det kan förändras svarar hon att det varken är influencern eller klädindustrin som är ”boven i dramat”, utan att det är fråga som behöver regleras ovanifrån.
Det är, med andra ord, alltid någon annan som kan göra mer. Varför ska jag sopsortera om min granne ändå struntar i det? Varför ska Sverige dra ner sina utsläpp när Kina knappast är någon ängel på området? I klimatdebatten kan tankesättet inte vara mer fel, och understryker behovet av att klimatfrågan tas på allvar utan att man för delen gör allt för dystra prognoser som inte stämmer överens med forskning.
Det gäller allra särskilt modeindustrin och dess påverkan på klimatet. För om det är något område där individen kan göra ett stort avtryck genom medvetna val är det just när det kommer till kläder och mode. Enligt FN:s handelsorgan Unctad släpper klädindustrin ut mer växthusgaser än flyget och sjöfarten ihop. Det finns således ett konkret behov av att köpa mindre kläder.
”Men det är inte nödvändigtvis så att lösningen sitter i politiska regleringar ovanifrån. Om var och en tar ett individuellt ansvar skulle sådana regleringar inte behövas alls.”Anela Murguz
Men vi svenskar köper helt enkelt för mycket kläder; 14 kilo per person och år. Lite mer än hälften, åtta kilo, hamnar i soptunnan per person och år. Genom smartare och mer hållbara val kan det förstås undvikas. I den mån kläder behöver slängas vore det allra bäst om de återvinns istället för att åka ner i soppåsen. Man måste inte heller köpa nya kläder. Företag som Ellos, Gina Tricot och H&M har under åren testat konceptet att hyra ut kläder, och snart ska ett bibliotek för kläder öppna i Borås.
Forskning och innovation är en annan viktig faktor i sammanhanget. En som också deltog i Ekonomibyrån var Boråsföretaget Gina Tricots hållbarhetschef Emma Garrote Fredman. För BT (17/10) har hon tidigare berättat om det Boråsbaserade projektets arbete med en kollektion som visar varje plaggs klimatpåverkan. Något som har gett modeföretaget ett mer konkret faktaunderlag, och som även skulle kunna göra det enklare för konsumenter att fatta kloka beslut.
Därmed sitter inte lösningen nödvändigtvis i politiska regleringar ovanifrån. Om var och en tar ett individuellt ansvar skulle sådana regleringar inte behövas alls. Och det faktum att modeföretagen blivit allt mer angelägna om hållbarhetsfrågor visar att det visst går att förändra underifrån då det är ett resultat av att människor är medvetna och ställer allt tydligare krav som konsumenter. Den som påstår annat vill nog bara slippa ta eget ansvar.
