Anela Murguz: Nej, att Nato expanderar österut är inte ett problem
Statsminister Magdalena Andersson (S) har under den pågående säkerhetskrisen i Europa betonat att det är Sverige som bestämmer över sin utrikes- och säkerhetspolitik. En välbehövlig markering med tanke på att Kreml gärna har synpunkter på vilka samarbeten och vilka gemenskaper Sverige ska ansluta sig till.
Det gäller också stater som en gång låg bakom järnridån, som Ukraina. För de allra flesta är det en självklarhet. Men det finns röster – även i en svensk kontext – som köper Rysslands narrativ om att den utlösande faktorn bakom den pågående krisen, som sedermera utvecklats till ett fullskaligt krig, skulle vara Natos expansion österut.
Drygt en månad innan Rysslands invasion av Ukraina skrev till exempel Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter att ”Nato har medvetet militariserat de forna öststaterna och idén om Nato medlemskap för Ukraina bidrar man till att öka spänningarna i Europa, alldeles oavsett vad man tycker om den ryska inringningsteorin” (18/1).
”Det tål att påminna om att dessa stater inte vill närma sig ett medlemskap för att det är trevligt och roligt att vara med i en försvarsallians som Nato – utan för att det är ett nödvändigt måste.”
Ramberg har sedan dess fått massiv och rättfärdig kritik. Alldeles oavsett hur välvilligt man försöker tolka uttalandet bygger den på en föreställning som i praktiken undergräver den ukrainska statens rätt till självbestämmande.
Den svenska pendeln vad gäller synen på Nato har förvisso svängt efter den ryska invasionen. Att komma med ett liknande påstående är svårt med tanke på att agerandet ritat om hela den geopolitiska kartan. Men även om dessa röster är något färre och tystare innebär det inte att åsikterna inte finns.
I en insändarartikel skrev en medlem i Kvinnor för fred – bara tre dagar efter invasionen – att en lösning på konflikten skulle vara att stoppa Natos fortsatta expansion österut. Detta, tillsammans med de övriga kraven (som att till exempel att Rysslands förslag ska tas som utgångspunkt för att bygga en ny säkerhetsordning i Europa), är svåra att ens ta på allvar. Men det är dessvärre argument som tenderar att återkomma, inte minst inom fredsrörelsen, och är därför allvarliga.
För vad dessa debattörer inte verkar fråga sig är varför tidigare öststater så gärna söker sig västerut. Det tål att påminna om att dessa stater inte vill närma sig ett medlemskap för att det är trevligt och roligt att vara med i en försvarsallians som Nato – utan för att det är nödvändigt.
Eller för att låna den brittiske historikern och Balkanexperten Marko Attila Hoares ord: Kriget i Ukraina orsakades inte av Natos expansion utan på grund av att Nato inte expanderat tillräckligt (min översättning).
Men främsta problemet med att se Natos expansion som boven i dramat är att man indirekt klandrar den som gjort sin behovsanalys och därigenom landat i att ett medlemskap i försvarsalliansen skulle vara den bästa garanten för fred och trygghet. Man klandrar inte den fientliga granne som med sina hänsynslösa metoder tvingar dessa stater i denna riktning.
Fler borde fråga sig varför dessa stater så gärna vill gå med i Nato.
