Anela Murguz: Nato-debatten går inte för snabbt – den förs för sent
Sedan Rysslands invasion av Ukraina har opinionen för ett svenskt medlemskap i Nato svängt kraftigt. Numera är drygt hälften av svenskarna positivt inställda till ett medlemskap och två tredjedelar vill gå med i Nato om Finland gör det. Och under söndagens SVT Agenda sade utrikesminister Ann Linde att hon är ganska säker på att Finland går med.
I debatten hörs dock fler och fler röster om att processen går för fort, att det inte gjorts några utvärderingar eller utredningar av ett sådant ställningstagande eller att det helt enkelt inte är läge att fatta ett så kontroversiellt beslut mitt under ett pågående anfallskrig i vårt närområde.
I viss mån har kritikerna rätt. Men svaret kan knappast vara att vänta ut kriget i Ukraina, som för övrigt kan pågå i flera år, då det hade varit ett farligt risktagande. Tvärtom borde debatten ha förts långt tidigare, likaså den säkerhetsanalys som borde ligga till grund för ett eventuellt ställningstagande. Förslagsvis redan när Ryssland olagligt annekterade Krimhalvön för åtta år sedan.
”Frågan är snarare varför Nato-kritiker förhindrade en tidigare diskussion om frågan.”
För det hade onekligen varit bättre om Sverige stod bättre förberedd inför sitt eventuella kliv in i Nato, och om inte säkerhetsläget i Europa hade ändrats så radikalt efter det ryska anfallskriget. Men att föra en grundlig debatt om Nato har inte varit möjligt i ett politiskt klimat där man hellre agerar retroaktivt än proaktivt vid större kriser.
Flyktingkrisen 2015, pandemihanteringen och regeringens initiala hållning i Nato-frågan är alla exempel på detta. För bara ett halvår sedan garanterade försvarsminister Peter Hultqvist att Sverige inte kommer gå med i Nato så länge regeringen är socialdemokratisk, och i början av Rysslands invasion ansåg statsminister Magdalena Andersson att det inte är läge för ”vobblighet” i säkerhetspolitiken samt att ett medlemskap skulle destabilisera läget ytterligare.
Och som framgår i senaste avsnittet av Agenda gjordes en utredning av Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten redan 2016. Men utredaren Krister Bringéus vittnar om att intresset från regeringen var svalt, om ens existerande. Dessutom valde regeringen aktivt att frågan om den svenska alliansfriheten inte skulle utredas, vilket enligt Bringéus berodde på att regeringen inte ville ha en debatt om Nato.
Frågan är därför inte om huruvida den rådande debatten om ett svenskt Nato-medlemskap går för fort eller inte. Frågan är snarare varför Nato-kritiker förhindrade en tidigare diskussion om frågan, och varför man lät ideologiska skygglappar och partipolitiska intressen gå före den ingående debatt som många kritiker nu efterfrågar.
Den pågående diskussionen om ett Nato-medlemskap följer på så vis ett gammalt mönster där det inte är rätt tillfälle för diskussion och utvärdering förrän Socialdemokraterna har bestämt sig för det. Problemet har därför inte varit de som förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap, utan de som till varje pris undvikit frågan.
