Anela Murguz: Nato-debatten borde inspirera
Att frågan om ett svenskt Nato-medlemskap är viktig råder det inga tvivel om. Det är ett beslut som kommer påverka Sverige under lång tid framöver oavsett om Sverige går med eller inte. Men detsamma kan man säga om många andra politiska frågor. Brottsligheten, integrationen, klimatet, skolan och vården är också frågor som är avgörande för landets framtid. Men i de frågorna är inte partierna lika angelägna om att hålla en seriös ton.
Detta blev särskilt tydligt i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda. För när statsminister Magdalena Andersson (S) skulle möta Ulf Kristersson (M) i en duell om Nato-frågan blev stämningen ljummen i förhållande till de andra ämnena. Strax därefter pikade vänsterledaren Nooshi Dadgostar, som hittills tydligast ställt sig kritisk till ett medlemskap, att det knappast var en duell.
Och hon har rätt. Det var mer av ett samtal där båda parter hade som utgångspunkt att den andras intentioner är goda, och där komplimanger – inte tjuvnyp – om motståndaren haglade. Regeringen kunde inte heller komma med något besked med tanke på att processen är pågående.
I medierna blev det ganska omgående ett nyhetsstoff. SVT (8/5) lade till exempel upp ett klipp från duellen med texten ”se när duellen inte hettar till”, vilket illustrerar ovanan vid politiska samtal som inte är konfliktsökande bara för konfliktens skull.
I efterhand har statsministern förklarat det med att frågan är så pass viktig att den förtjänar ett annat tonläge. Något som varit genomgående ända sedan regeringen tvingades omvärdera sin tidigare benfasta hållning att inte gå med i Nato. Dessutom vinner både M och S på att framstå som statsmannamässiga.
”För mycket konflikt riskerar att splittra och polarisera snarare än att berika det politiska samtalet.”
Frågan är bara varför inte det tankesättet även gäller andra politiska frågor. På samma sätt kan även gängkriminaliteten eller klimatet ses som ödesmättade. Men där gäller ändå grundregeln att anta det värsta om den politiska motståndaren.
Därmed inte sagt att svensk politik inte borde innehålla konflikt. Konflikter är nödvändiga och har en naturlig plats i politiken. Och i en konsensuskultur likt den som trots allt är karaktäriserande för Sverige kan konflikter ibland till och med göra lite gott. Samtidigt kan man inte heller bortse från det faktum att samtalsklimatet är uppskruvat.
Häromveckan meddelade till exempel Socialdemokraterna att de lämnar Twitter genom att stänga ned sitt officiella konto inför valrörelsen. Detta på grund av att man inte finner samtalsklimatet som särskilt givande. Nu använder inte stora delar av den svenska befolkningen denna plattform, men den som finns där vet att tonen är tuff, konfrontativ och sällan konstruktiv.
Det ska den få vara i en demokrati. Men som med mycket annat räcker lagom gott och väl. För mycket konflikt riskerar att splittra och polarisera snarare än att berika det politiska samtalet.
Om landets två statsbärande partier, som konkurrerar om regeringsmakten, kan nå samsyn i Nato-frågan borde de klara av att göra detsamma i andra viktiga frågor för Sverige.
