Lars Näslund: Märkligt så tysta kanonerna är i valrörelsen

Tidig höst 2018 kan man tycka att försvars- och säkerhetspolitiken borde ha förutsättningar att bryta igenom:

– Ett mer oförutsägbart läge i Europa, en transatlantisk länk som rostar, ett Ryssland som den senaste tiden öppet kommit med påståenden om att Väst rustar för krig.

– Ett EU som får allt svårare att hålla samman om sanktionerna mot Ryssland, alltför väl illustrerat under lördagen där Österrikes utrikesminister Karin Kneissl hade Vladimir Putin som ”privat gäst” – bilden nedan... – på sitt bröllop på en vingård i Gamlitz. Ministern hade nominerats till posten av högerpopulistiska och proryska partiet FPÖ.

– Oro för vad som kan komma att ske runt parlamentsvalet i Lettland 6 oktober, ett land med runt 27 procent ryska invånare och en öppen strid om skolundervisning på ryska.

– Ryssland som öppet agerar för att sabotera överenskommelsen mellan Grekland och Makedonien om det senare landets namn, och därmed försöka förhindra en Nato-anslutning.

– Oron för skarpt läge i Arktis och Norra ishavet och för att snabbare kunna skydda sjöfarten har fått USA att skriva avtal med Norge om att marinkårsstyrkan i Vaernes norr om Trondheim och Setermoen långt uppe i norr ska finnas kvar i ytterligare fem år och fördubblas till 700 soldater.

– För en vecka sedan talade Putins premiärminister Dmitrij Medvedev om att ”USA har förklarat Ryssland ekonomiskt krig”.

”Tonläget i Ryssland just nu påminner om hösten 2013, inför det som skedde i Ukraina”, säger Patrik Oksanen.

Ledarsidan lyssnade i torsdags till honom, en kollega vid Hudiksvalls Tidning som också är aktuell med boken Skarpa skärvor (Bertil Ohlin förlag) om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället.

Tillsammans med en annan framträdande debattör av försvars- och säkerhetspolitik, Miljöpartiets före detta riksdagsledamot Annika Nordgren Christensen, var han talare vid konferensen ”Big Picture” som tidskriften Axess och Axel och Margaret Ax:som Johnsons stiftelse höll för femte året.

I den världsarvsskyddade miljön Engelsbergs bruk nära Fagersta och som stiftelsen driver, diskuterades allt från svindlande perspektiv på artificiell intelligens via Italiens krisande ekonomi till spekulationer om vart valrörelsen och inte minst regeringsbildningen ska föra landet. En fest för den samhällsintresserade, men inget för svaga nerver; så många pilar som just nu pekar åt illavarslande håll.

Valrörelsen, som sagt – den som hittills knappast alls har handlat om Sveriges krisande försvar. Krisande..? Men...? Hade de inte ordnat det där..? Med nya miljarder och regemente återinvigt på Gotland och allt? Peter Hultqvist var ju så populär som försvarsminister att Alliansen förra sommaren inte vågade tvinga Stefan Löfven att göra sig av med honom (också) under Slaget om Transportstyrelsen.

Nej, kanske är det inte så underligt att väljarna inte uppfattat att den svenska bössans krut inte riktigt är så torrt som det har kommit att låta de senaste åren. Mer förvånande, då, att inte somliga partier försöker blåsa till öppen strid. Knappt att vi ser major Björklund med reservofficersuniformen på, trots att han och Liberalerna ju bröt sig ur den förra försvarsberedningen eftersom den inte ville anslå tillräckligt mycket pengar och nu kan sägas ha fått rätt.

Och skulle inte miljö- och vänsterpartister kunna vinna en och annan röst i valet om de protesterade högljutt mot Allianspartiernas uttalade mål om att Sverige ska öka försvarsanslagen till två procent av BNP ”inom en tioårsperiod” – med andra ord närmast en dubblering av en budget som i dag är på 53 miljarder. Enbart för åren fram till 2021 har Moderaterna utlovat 18 miljarder extra.

Talande för det upplevda väljarintresset var att denna ambitionshöjning på ett för Moderaterna historiskt centralt område inte alls nämndes av Ulf Kristersson under presskonferensen på lördagen då valmanifestet presenterades. Visst, som ett av nio kapitel och under rubriken ”en historisk försvarssatsning”, listas nyckelpunkterna. Prioritet inför tv-kamerorna hade i stället partisekreteraren Gunnar Strömmers talande 15-punktslista över skillnaderna mellan M och S inom rättspolitiken. Fullt begripligt, som det väljarna närliggande samtalsämne våldet är.

Samtidigt närmast skriker ÖB efter en ökning av anslaget med minst fem miljarder per år från 2021 för, som han skrev i budgetunderlaget 1 mars i år, "att motverka en förmågenedgång". Enligt Försvarsmakten kommer "förmågeökningen" inom försvaret att avstanna före 2020 med nuvarande planering för att därefter vika.

”Förmågenedgång”? ””Avstanna”? ”Därefter vika”?

Uttrycken skickar sannerligen en annan signal än för bara ett år sedan. Minns i september i fjol då Stefan Löfven och Peter Hultqvist stolta följde försvarsmaktsövningen ”Aurora”. ”Vi har gjort den största satsningen på försvaret på många år. Det är klart att det är viktigt när vi tillför personal och materiel och det övas också. Övning ger färdighet”, sa statsministern medan övningsskotten ekade.

Det är förstås eftersträvansvärt om de ansvarskännande partierna inte bråkar mer än nödvändigt om försvars- och säkerhetspolitiken. Den lämpar sig särskilt illa för käbbel. Men ändå är vi nu en tidsperiod, innan försvarsberedningen ska vara färdig med sitt förslag i maj nästa år, som den öppnade debatten behöver föras. Låt väljarna höra argumenten.

Samtidigt kan partistrategerna nästan höra deras jäspningar: I en Novus-mätning publicerad för en vecka sedan över de viktigaste frågorna låg försvarspolitiken stadigt längst ner på tio-i-topplistan. Visserligen hade den stigit med tre procentenheter till 20 jämfört med läget i juni, men det kan ställas i relation till sjukvården (61 procent), invandring/integration (54) och skolan (52).

Det är ju inte heller så att det råder brist på miljardanspråk på andra håll. Därför förefaller regeringen ha velat sätta en särskild grimma på försvarsberedningens tolv ledamöter, ledd av den från partiet rätt självständige socialdemokraten Björn von Sydow.

Under seminariet på Engelsbergs bruk påminde Annika Nordgren Christensen om en detalj i regeringens anvisningar till von Sydows beredning som publicerades 9 januari i fjol. Där står: ”Vidare ska Försvarsberedningen redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras.”

Om detta direktiv skriver Nordgren Christensen på sin blogg: ”Försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.”

Hon har förstås alldeles rätt. Det blir alldeles orimligt om gruppen vars uppdrag är att fundera ut vad Sveriges försvars och säkerhet kräver, inte ska få kunna ge det svaret om den samtidigt inte förmår tala om var det ska skäras i välfärden eller höjas skatter.

”Vi har marinerat oss i känslan av att vi ska skvalpa runt en procent av BNP till försvaret... Svensk offentlighet har andats ut”, sammanfattade Nordgren Christensen träffande.

Ja, det är väl med försvaret lite som med kossan. Man saknar den inte förrän båset är tomt.