När skrattet fastnar i halsen
I måndags träffades två sjukhus i Darat Izza i Aleppoprovinsen i norra Syrien av bomber från ryskt och syriskt stridsflyg. Lyckligtvis skadades bara två anställda, men anfallet får likafullt långtgående konsekvenser. Det var de två sista sjukhusen som var i drift i området som idag härbärgerar drygt 800 000 flyktingar. De flesta, närmare 80 procent, är enligt FN-organet Ocha kvinnor och barn.
Så det är alldeles uppenbart att presidenterna Bashar al-Assads och Vladimir Putins bomber visste var de föll.
Under de nio år som Syrienkonflikten har pågått, har världen kunnat ta del av det mesta som hänt och nära nog i realtid. Bilderna har på samma gång chockat och medvetandegjort. Ingen kan med anständigheten i behåll hävda att vi inget vetat.
Men drygt tre miljoner människor på flykt, giftgasattacker, folkmord och etnisk rensning till trots, i dag spelar sådant inte längre någon roll. Den främsta anledningen till detta är att medkänsla och solidaritet inte längre får ta sig uttryck i det mest naturliga – att ge de som flyr undan bomberna verkligt skydd.
Som Per Svensson skrev i Dagens Nyheter i torsdags så är Europa ”lamslaget av skräck för ett spöke. Flyktingströmmarnas spöke. Så förfärlig är denna gengångare att Europa gör allt för att slippa se och höra henne”.
Att slippa se och höra henne …
De senaste dagarna har en film inifrån flyktinghelvetet i Syrien blivit ”en sällsynt ljusglimt i kriget och en viral succé”. Filmen visar hur treåriga Saiwa och hennes pappa skrattar tillsammans varje gång det faller en bomb:
”Planet kom och jag skrattade jättemycket. Planet får oss att skratta”, säger Saiwa i filmen.
I Jesper Sundéns text i Svenska Dagbladet i fredags citerar han också pappan, Abdullah Al-Mohammed,, och han kan hålla sig för skratt:
”En dag kommer hon att förstå att det är ljudet av död vi hör, men då kommer hon också att veta vilka vi är och känna till vår historia”.
Periodvis har flyktingar kunnat ta sig till Europa. Sverige har förvisso tagit emot många, men med armbågen. Det handlar om knappt en bråkdel av alla dem som Turkiet tidigare släppt in. I dag är den syriska gränsen mot norr stängd. EU har ett avtal med Turkiet som innebär att flyktingarna inte ska kunna ta sig vidare över till det europeiska fastlandet.
Oviljan och blindheten inför lidandet är således inte bara politiskt, de är dessutom institutionaliserade och satta på pränt. EU och Sverige betalar miljarder för att slippa se och för att slippa ta det ansvar som utifrån från det som rimligen måste sägas ingå i allt som definierar oss historiskt och kulturellt. Kristendomen, som är central för europeisk självförståelse, kom ju dessutom bokstavligen hit via Syrien och dessutom längs samma vägar som flyktingarna tidigare kunde ta.
Men vi blundar, vi vänder bort blicken och vi säger att nu får det vara nog. Dagens nationella stämningar lämnar inga blottor.
Det är som Saiwas pappa säger, att en dag kommer även vi att förstå. Då kommer också vi att veta vilka vi är.
Vem ska då kunna skratta?
