Mikael Hermansson: När blir det Fagerhults tur att stå i centrum?
Det har blivit en sanning, detta att Sverige är ett kluvet land. Men det kanske också är dags att också konstatera, att bara för att denna kluvenhet är en sanning är den inte giltig på samma sätt i alla sammanhang och på alla platser samtidigt. Det är skillnad på klyftorna, så att säga.
Den vid det här laget slitna refrängen om att ”Hela Sverige ska leva” snarare bekräftar det kluvna landet; redan förekomsten av detta behöver yttras bevisar att motsatsen är ett faktum.
Ändå levs det i hela landet. Men en förutsättning för att det ska gå att leva det livet som avses bakom påståendet i hela landet är – allt annat givet, naturligtvis – att det finns ett visst mått av samhällsservice tillgänglig för alla på hyfsat lika villkor. Det tillståndet går inte att räkna bort ur sammanhanget eftersom det hänger samman med bilden av Sverige som ett välmående land.
”Hela Sverige ska leva” handlar i praktiken om vilka förutsättningar som måste till för att dessa villkor ska kunna uppfyllas.
Som författaren Po Tidholm skriver in sin Läget i landet – 89 tankar om periferi, politik och varför landsbygdsfrågorna är viktigare än du tror (Teg Publishing 2017) så fanns det en tid då ”även om du bodde avlägset så kom staten dit och byggde en skola av gult tegel och en hockeyrink, och satte upp några gatlysen under vilkas sken bokbussen parkerade en gång i veckan”.
Det där med hockeyrinken kan vara, men själva känslan av en närvarande, välvillig stat går inte att ta miste på. Så som i Norrlands inland, så ock i Sjuhärad.
Jag gillar Tidholms sätt att skriva fram landsbygdens sida av det kluvna landet. Han väger in alla upptänkliga aspekter, som oljekris, konjunktursvängningar och strukturrationaliseringspolitiken. Det går att dra en linje mellan tiden då fabrikerna lades ner eller flyttade utomlands fram till den dag då det mesta i de mindre samhällena hade försvunnit.
Men i de 89 tankarna han tänkt är det inte direkt de geografiska omständigheter som råder här, som framträder. Göteborg, Jönköping, Varberg, Alingsås, Falköping, Skövde och – naturligtvis – Borås ligger inte långt bort från ens de djupare delarna av Sjuhärad. Om avfolkningen av landsbygden är det stora på nationell nivå, är det här snarare inom varje enskild kommun som ”landsbygdsdilemmat” gör sig synligt. Och detta trots att avståndet mellan ”centrum” mot ”periferi” kan mycket, mycket kort.
Bengt Bengtsson i Fagerhult utanför Öxabäck må ha söndervärkta armar efter att ha kört grävmaskin i ett helt yrkesliv, men han vet ändå vad ett gott liv vill säga. Han kan gå runt på gården, se ut över ägorna och känna att det inte finns någon annan plats i världen han hellre vill vara på. Samtidigt kan han känna en återkommande vrede över politiker som inte lyssnar, bryr sig eller bortser från att även byarna kring centralorten ”ska ha sitt”·
”Det är inte så att vi ska ha allt som finns inne i Kinna, men det måste åtminstone finnas lite god vilja mot oss som inte bor i centralorten. Det vore väldigt välkommet om de som sitter i kommunalhuset i alla fall inte motarbetade oss”.
Han erkänner att han drivs av vetskapen om hur det en gång var. När Bengt Bengtsson talar om den tiden då ”kommunen” var synonym med ”Gustav i Spjutås”, mannen som alla vände sig till när det var något, är vi tillbaka på 50-talet och i kommunsammanslagningarnas tidevarv. Det som oftast glöms bort i det sammanhanget är att tegelskolan, gatljusen och bokbussen hade ett pris – en växande klyfta inom de nya kommunerna. Byarnas krav hamnade i konflikt med kommunpolitikernas sätt att lösa kraven uppifrån, från riksdag och regering, om att se till att omsätta välfärdsambitionerna i praktisk förändring. Större kommuner innebär prioritering, centralisering, effektivisering, ekonomisering och annat som förändrar förutsättningarna för ”Hela Sverige”-tanken.
Detta vet Bengt Bengtsson med sig. Han vet också vad det innebär att försöka påverka när stat och kommun blir allt större och starkare. Det blir en sällan framgångsrik kamp för det allra minsta, trots att alla Markbor betalar samma kommunalskatt.
”Här i Öxabäck har vi blivit av med många möjligheter att utveckla samhället på grund av att kommunen placerat sin nya vattentäkt fel. Vad ska vi göra då? Och nu ger de sig på skolan också. Trots att det inte fattats något politiskt beslut om det har sjätteklassen ändå flyttats”.
Det är inte bara Marks kommunpolitiker som gör det svårare att leva utanför centralorten. Även regionpolitikerna har bidragit till klyftan. Under mandatperioden har distriktssköterskemottagningen försvunnit och den så kallade ”i väntan på ambulans”-satsningen dragits in. Bengt Bengtsson talar i detta avseende för många som nu avser att gå till valurnorna:
”Vad tänker ni ta bort under nästa mandatperiod? Vad finns det egentligen kvar som ni kan lägga ner?”.
Det finns alltid ett läge då klyftan inte längre går att överbrygga. Det gäller att inte hamna där. Tanke nummer 64 i Po Tidholms bok har tänkts på många håll runt om i Sjuhärad under den här valrörelsen, och så även i Fagerhult.
”När det vänder, om det vänder, då måste det finnas något att komma tillbaka till. Bor man på en mindre ort ska man slåss till sista blodsdroppen för att skolan och butiken ska finnas där när folk börjar återvända”.
