Johanna Grönbäck: Naivt hoppfullt av Sverige
Turerna kring EU-reglerna för minimilöner har varit många. Från Sverige har en närmast överväldigande konsensusklang varit att den typen av lönesättning är ett hot mot den svenska modellen. Här, liksom i Danmark, sköts arbetsmarknadens villkor och löner av fack och arbetsgivare – inte av politiker.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
Fack och arbetsgivare har protesterat. Nationella och Bryssel-baserade politiker har protesterat. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) skrev 2020 tillsammans med sin danska kollega brev till EU-kommissionären Nicolas Schmit och påpekade att det var oacceptabelt med EU-åtgärder i frågan.
I förra veckan träffades länderna i ministerrådet. Eva Nordmark röstade, till skillnad från sin danska kollega, då ja till det kompromissförslag som lagts fram för minimilöner.
Det tycks förklaras av delvis gjorda förändringar, eller det ”minst dåliga kompromissförslaget” som LO:s vice ordförande Therese Guovelin kallade det. Det verkar nu som att Sverige inte träffas av krav på minimilöner. Men regeringens ändrade position förklaras främst av strategiska skäl. Snarare än en markering här, vill man i nästa runda med Europaparlamentet få mer inflytande över frågan.
Det är en strategi för att få bättre gehör vid förhandlingsbordet. Men i praktiken är det inte Sverige, utan ministern för det kommande ordförandelandet Frankrike, som kommer sköta förhandlingarna med parlamentet.
”Precis som i lönegolvsfrågan är målet enkelt att sympatisera med, men medlet för att nå dit uselt.”Johanna Grönbäck
Det innebär risker för eftergifter och att de garantier Sverige fått försvagas.
Ansvaret är till stor del Sveriges och förklaras av en lika högfärdig som pinsam inställning till andra länder. 2017 års Sverige-initierade EU-toppmöte om den sociala pelaren, i vilken minimilöner ingår, trodde man skulle innebära en export av den svenska modellen. Man trodde att alla ville ha det som i Sverige.
Den sociala pelarens påverkan på svensk arbetsmarknad slutar inte heller med minimilönerna. Under samma ministerrådsmöte enades rådet även om att företag mer öppet ska redovisa löner, i syfte att åtgärda lönediskriminering och öka jämställdhet. Precis som i lönegolvsfrågan är målet enkelt att sympatisera med, men medlet för att nå dit uselt. Här vill man att arbetsgivare ska börja redogöra för olika kriterier för olika lönesättning, det ska tas fram löneplaner utifrån olika yrkestitlar. Det är administrativt betungande för företagen, men framför allt ett arbete som i praktiken innebär att sådant som en medarbetares kunskaper, arbetsinsats och prestation inte sätts främst när lönen ska diskuteras.
Politiken vill så gärna lösa problem. Tänk om den kunde inse att resultaten ofta blir bättre om den låter andra aktörer jobba ostört.
