Något har hänt med FP
Nu hittar man företrädare för Folkpartiet och Sverigedemokraterna sida vid sida under samma debattartikel. Någonting har hänt. Jämförelsen må vara både magstark och överdriven. En partiledares agerande kan inte jämställas med hur en ersättare i valnämnden i en mindre kommun uppträder.
Debattartikeln i tisdagens BT, undertecknad av Stig Strandberg (FP) och William Petzäll (SD), är mer att se som enskilda personers agerande än som ett exempel på ett partis förvandling. Dessutom är upprördheten inom FP lokalt stor efter Strandbergs omdömeslösa val av debattsällskap.
Men även om man väljer andra sätt att jämföra är dagens folkparti ett annat än det som profilerades av Bengt Westerberg. SVT:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutson formulerade det efter onsdagens presentation av handlingarna inför landsmötet så: ”Intressant att notera hur partiet rör sig högerut”.
Om det är höger att arbeta för en skola som sätter kunskapen i fokus, ett skattesystem som premierar utbildning samt att verka för att Sverige ska dela valuta med större delen av övriga Europa, är den förskjutningen förvisso att välkomna. De ståndpunkterna finns alla med i det som kallas ”Agenda för tillväxt”.
De synpunkterna drevs tidigare med visst engagemang av Moderaterna. Sedan det partiet gått mot mitten, finns det nog en del mer klassiska moderater som uppskattar att Folkpartiet tagit sig an dessa frågor.
Men känner dessa väljare sig numera hemma i Björklunds folkparti, är nog en del av partiets tidigare sympatisörer mer vilsna, när andra, för partiet tidigare mer centrala frågor, hamnat i skymundan. Några ord om det ”Glömda Sverige” återfinns visserligen i handlingarna också inför detta landsmöte. Men de har, för att uttrycka sig försiktigt, ingen särskilt framträdande plats i dokumentet.
Partier förändras och varje partiledare sätter sin prägel på det parti han leder. Det är inget att förvånas över, och bittra kommentarer som säger att "allt var bättre förr" är ingen särskilt stimulerande miljö för ett parti att utvecklas i.
Men även den som inte var en okritisk hyllare av Bengt Westerberg kan förvisso sakna det sociala patos som han hade. I en tid när varje parti tycks upptaget av hur medelklassen ska fångas och försöker hitta frågorna som lockar de där åtråvärda storstadsväljarna, hade det behövts röster för det som Westerberg så träffande kallade just "Det glömda Sverige".
Kanske höjs det en del sådana på landsmötet i Växjö om knappt tre veckor. Om inte ombuden i liberalismens namn blir för upptagna med att propagera för ökad tvångsdelning av föräldraledigheten förstås.
Den frågan tänker till exempel Birgitta Ohlsson driva. Hon vill inte, som hon uttryckt det, "låta Socialdemokraterna gå om oss som jämställdhetsparti". En viktig väljargrupp står nämligen på spel, förstår man av Ohlssons resonemang i Dagens Eko förra veckan: ”Alliansen kommer aldrig att vinna valet 2010 om vi inte får de unga kvinnorna i storstäderna att rösta på oss.”
Frågan är om någon längre minns att det finns väljare utanför storstäderna. Eller tillhör denna trots allt rätt stora grupp numera också det glömda Sverige?
Ledarredaktionen
