Myter som skadar förtroendet

Ett valdeltagande kring 80 procent bekräftar detta och ger svenska politiker en bas av förtroende att verka utifrån.

Men något har hänt med den kunnige väljaren. När Sveriges kommuner och landsting, SKL, publicerade rapporten Välfärdstjänsternas utveckling 1980 – 2012 framgick det att samhället aldrig satsat så mycket på välfärden som nu.

Sedan 2006 har resurserna ökat i kronor och ören och i förhållande till inflationen och befolkningsutvecklingen. Trots gradvis minskat skattetryck sedan år 2000, och trots alliansregeringens skattesänkningar, har skatteintäkterna ökat och vård, skola och omsorg fått mer.

Inga överdrifter alltså. Bara fakta, enligt SKL.

Kommunernas och landstingens företrädare lät också ett välrenommerat analysföretag mäta om dessa fakta hade nått fram till medborgarna.

Men svaret på frågan om när i tiden de tillfrågade trodde att det satsades mest på vård, skola och omsorg, kom som en chock.

De flesta trodde att det satsade mest för länge sedan. Ganska många att det satsades mest för flera decennier sedan. Endast en av tio trodde att det satsades mest nu.

Vart tog den kunnige väljaren vägen?

I senaste numret av Dagens samhälle skriver Anders Lindholm, vd för opinionsföretaget Demoskop, att ”Alliansen har tappat tolkningsföreträdet”. Det mesta talar för att Lindholm har rätt. Opinionsläget är inte direkt till regeringspartiernas fördel just nu.

Men vad beror det på?

Knappast på minskade resurser till välfärden. SKL:s undersökning är oantastlig på den punkten.

Svaret är att allianspartierna till viss del får skylla sig själva. Man har helt enkelt inte förmått att göra sina framgångar med att säkra välfärdens finansiering kända. Det är faktiskt så illa att om endast en av tio tror att det satsas mer på välfärden nu, då har man inte ens lyckats nå fram till sina egna väljare.

Samtidigt har en annan berättelse – en skröna om hur tomtar och troll ska ha ”sålt ut välfärden” – fått spridning. Oppositionspartierna har lyckats med denna sin taktik, att sprida dimridåer om sakernas verkliga tillstånd.

Men vad händer med förtroendet för politiker i allmänhet när fler väljare upptäcker att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har byggt sin framgångsrika kampanj mot skattesänkningarna på en bluff?

Oavsett vilken åsikt man har om alliansregeringen och om oppositionens och medias sätt att agera, måste den som påstår att välfärdens brister beror på skattesänkningar i anständighetens och det politiska förtroendets namn också kunna visa på att resurserna verkligen har minskat.

Kan man inte det så måste man i ärlighetens namn flytta blicken och söka ansvaret på närmare håll:

Hur har region-, landsting-, och kommunpolitiker hanterat de medel som skattebetalarna ställt till deras förfogande för vård, skola och omsorg?

Har skattebetalande föräldrar i Sjuhärad tillräckligt med förskoleplatser, får äldre den omsorg de behöver, når skolans elever godkänt i alla ämnen?

Har Socialdemokraterna i Borås levt upp till sitt löfte från valrörelsen 2010 att om man kom till makten så skulle skolan få kraftigt ökade resurser?

Kunniga väljare vill ha svar som bygger på fakta. Inte fler myter.

Ledarredaktionen