Anela Murguz: Samhället måste skydda utsatta kvinnor innan det är för sent
I våras dödades fem kvinnor av sina män på bara tre veckor. Det fick med all rätt stor uppmärksamhet som politiker inte kunde väja för. Tyvärr präglas diskussionen om våld i nära relationer av okunskap. Till skillnad från många andra brott är våld bland närstående mer genomgående och bredare. Det slår över alla samhällsklasser och det som borde vara brottsoffrets tryggaste punkter i tillvaron – hemmet och den älskade – är hennes brottsplats och förövare.
Okunskapen märks också i min mejlkorg. När jag skrivit om mäns våld mot kvinnor har jag fått frågan om hur det kommer sig att kvinnan inte anmäler förövaren. Och det är inte av ren nyfikenhet eller kunskapsbrist som frågan ställs. Den är ofta insinuant mot de kvinnor som av olika skäl drar sig för att anmäla. Som om det inte skulle finnas försvårande omständigheter, som att till exempel pappan till ens gemensamma barn ofta är den som utövar våldet och att det kan spela in i varför man väntar med att anmäla. Eller att det är brottsoffret – inte förövaren – som måste flytta från familj och vänner för att leva under skyddad identitet på en okänd ort. Något som låter lättare än vad det egentligen är.
Men en annan viktig faktor som inte bör underskattas är samhällets brist på skydd i tid. Alltså att man helt enkelt inte känner att det är värt att anmäla. Tingsrätten kan till exempel utfärda kontaktförbud mot personer som är hotfulla, våldsamma eller som trakasserar någon. Men systemet beskrivs som ett lotteri eftersom det finns en tidspress som resulterar i att åklagare sitter med för undermåliga underlag för beslut och därför hellre avslår än bifaller en begäran.
”Både kontaktförbud och olaga förföljelse är två ypperliga exempel på när hjälp kan ges innan de allra värsta gränserna passerats. Men samhället klarar inte av den uppgiften.”Anela Murguz
Frågan om kontaktförbud har åter aktualiserats efter att en 32-årig kvinna i Malmö försvunnit bara två veckor efter att hon anmält sin make för hot och våld och samtidigt ansökte om kontaktförbud mot honom. Hennes begäran avslogs och nu misstänks mannen för människorov, vilket har väckt starka känslor hos allmänheten. Men åklagaren har försvarat sitt beslut och säger till Kvällsposten (29/9) att bedömningen inte var felaktig utifrån de förutsättningar som fanns då och hur lagstiftningen ser ut.
Ibland kan kontaktförbud vara otillräckligt och sedan tio år finns lagen om olaga förföljelse. Men antalet anmälningar är få. Och ännu färre är de fällande domarna. Samtidigt befaras mörkertalet vara stort. Både kontaktförbud och olaga förföljelse är två ypperliga exempel på när hjälp kan ges innan de allra värsta gränserna passerats. Men samhället klarar uppenbarligen inte av den uppgiften.
Mycket av skuldbördan läggs fortfarande på våldsutsatta kvinnor. Men det kan knappast vara mer fel att en kvinna våndas över en polisanmälan än att det finns män som tar till våld mot dem. Det enda rätta är att rikta ilskan mot dessa våldsverkare och åt det faktum att samhället inte alltid skyddar kvinnorna – i tid.
