Anela Murguz: Dumt att låta den som skriker mest sätta bilden
Vid denna tid för två år sedan skakades Sverige om av Metoo. Inte ens Alyssa Milano, skådespelerskan som satte igång upproret via en tweet på andra sidan Atlanten, hade kunnat ana vilken spridning det skulle få. I Sverige fick det som bekant en särskild bäring, inte minst för att det också blev startskottet för en nödvändig diskussion om medias roll och ansvar. Men i efterhand har mycket av diskussionen kommit att präglas av de stora mediehusens misstag och inblandade kändisar i stället för de reella problem som rörelsen ämnade lyfta fram.
Vad som var uppseendeväckande med upproret var inte vilken känd profil som gjort vad, utan hur utbredd förekomsten av sexuella trakasserier såg ut att vara på arbetsplatser i alla möjliga branscher. Yrkesgrupper slogs samman och larmade om fruktansvärda förhållanden i det land vi brukar kalla för världens mest jämställda. Trots skyddande lagar mot såväl diskriminering som arbetsmiljöproblem var det alldeles för många kvinnor som försökte uthärda trakasserierna i det tysta. Det var den drabbade – inte den som förgrep sig – som fick bära skammen.
Det brukar talas om en tid före och efter Metoo. Både med anledning av den enorma prövning det inneburit för media och andra viktiga arenor i det offentliga samtalet, och för att upproret gjorde det möjligt att prata om ett ämne som för många inblandade länge varit tabubelagt. Jag minns när jag skrev en krönika om ämnet någon enstaka vecka efter upprorets start och undrade för mig själv om detta skulle komma att förändra förutsättningarna för att vara kvinna. Skulle män hädanefter vara mer måna om att försäkra sig att kvinnan de närmar sig känner sig helt bekväm med det?
Två år senare kan man krasst konstatera att det hade varit naivt att tro. Förekomsten av sexuella trakasserier på arbetsplatser är fortfarande ett reellt problem. Var tionde kvinna blir utsatt för sexuella trakasserier på sin arbetsplats av kollegor eller chefer. Allra värst är det bland unga kvinnor mellan 16 och 29 år där uppemot 30 procent varit utsatta, enligt en rapport från Arbetsmiljöverket i fjol.
I måndagens tidning kunde BT:s reporter Jennie Ölund berätta att flera kvinnor blivit trakasserade av samma man som arbetat på olika skolor i Sjuhärad. Mannen, som nekar till anklagelserna, menar att han försökt vara uppmuntrande och att anklagelserna är ett enkelt knep i syfte att bli av med en rektor. Å andra sidan vittnar de drabbade om en enorm påfrestning som mer eller mindre bryter ned en.
Det är detta som Metoo-rörelsen hade som syfte att komma åt när den svepte över Sverige för två år sedan. Att den i stället kommit att förknippas med kändisskvaller, lynchmobbar och förflyttade maktpositioner är beklagligt, men också ett givet utfall med tanke på det höga tonläget som var när det begav sig.
Sexuella trakasserier började och slutade inte med Metoo. Men det har sannerligen gjort det enklare för utsatta att tala om vad de varit med om samtidigt som det blivit svårare för arbetsgivare att hålla ryggen om den som förgriper sig på andra. Det vore dumt att låta den som skriker mest sätta bilden av vad upproret inneburit för de som behövde det allra mest.
