Anela Murguz: Att mobilförbud i skolan fortfarande är kontroversiellt övergår faktiskt mitt förstånd

I dagsläget är det upp till skolorna att på egen hand bestämma huruvida mobilen ska tillåtas i klassrummet eller inte. Det kan tyckas vara rimligt. Problemet är bara att barn och unga tenderar till att testa gränserna när de inte är konsekventa. Ett nationellt mobilförbud hade dessutom resulterat i att lärare slipper slösa undervisningstid på att påminna eleverna om mobiltelefonerna.

Det finns en rad forskning som visat på negativa konsekvenser av mobilanvändning under skolundervisning. En utav de mest uppmärksammade är en brittisk studie som presenterades 2015 där man följde upp elevers resultat vid skolor som infört mobilförbud. Föga förvånande framgick det att provresultaten gick upp med 6,4 procentenheter. Förbudet hade dessutom störst positiv effekt för lågpresterande elever (The Guardian, 5/2015).

Eleven kan inte att ta in både vad läraren undervisar om och hålla koll på det senaste kompisarna lagt upp på Instagram eller Snapchat. Ny information lagras i första hand i arbetsminnet som förutsätter koncentration och är således viktig vid inlärning. Vid störningsmoment är det just koncentrationen som får ta stryk. Även långtidsminnet hämmas av mycket mobilanvändande. Hjärnan vänjer sig då vid att inte behöva memorera information eftersom det går att söka sig fram till svaren på nätet.

Inte ens eleverna själva tycker att mobiltelefonerna borde tillåtas i klassrum. Barn och unga är i allt högre utsträckning positiva till att lämna in sina mobiler vid skoldagens start. På köpet slipper man dessutom kränkande fotografier och videoinspelningar mellan eleverna.

Ändå finns det de som tycker att mobiler borde inkluderas i klassrummet som ett lärandeverktyg. Senast i SVT:s Aktuellt (11/1) sa IT-rådgivaren Joakim Jardenberg att man behöver ”röra sig ifrån att mobiltelefonerna är en störande distraktion till att det blir en del av infrastrukturen för det livslånga lärandet”. I egenskap av att vara ansvarig för skolans digitalisering åt SKL går han så långt som att tycka att lärare som motsätter sig digitala verktyg borde söka sig till andra yrken (Voister, 6/2017).

Jardenberg verkar dock ha missat att kritiken mot digitala verktyg inte handlar om verktygen i sig, utan hur de tillämpas i ett klassrum. Det råder ingen tvekan om att datorer är betydligt mer effektiva vid inlämningar. Både för läraren som exempelvis enklare kan kontrollera plagiat och för eleven som slipper få skrivkramp av att skriva för hand. Men vilken nytta tillför de digitala verktygen om introt till Paradise Hotel ekar i klassrummet (ja, det har jag fått bevittna som vikarierande lärare), och inte ljudet från tangentbordet som tar anteckningar av det läraren föreläser om?

Men vi vuxna då?, hade förbudsskeptikerna säkert frågat sig. Vuxna är ju inte ett dugg bättre på att minska sitt mobilanvändande. Kanske inte. Men i alla tider har vuxenvärlden fått sätta ramar för barn och unga. Varför är ett mobilförbud vissa timmar om dygnet mer problematiskt än att bestämma hur länge barnen ska få leka ute på gården? Att det fortfarande är kontroversiellt övergår faktiskt mitt förstånd.