Kajsa Kettil: Modiga ryssar, vi hör er, vi ser er
Den 1 februari postades ett inlägg på Alexej Navalnyjs X-konto (tidigare Twitter), ett meddelande som den ryske oppositionsledaren hade lyckats smuggla ut från den sibiriska straffkoloni där han satt fängslad och som hans medarbetare publicerade. ”Jag gillar idén att Putin-kritiska väljare går tillsammans till vallokalerna klockan 12. Klockan 12 mot Putin.”
Två veckor senare var han död. Men att hans idé och övertygelse lever vidare blev visuellt tydligt på söndagen under det riggade presidentvalets sista dag. Runtom i landet samlades män och kvinnor i olika åldrar i en stilla, snillrik protest mot det Ryssland som under Vladimir Putins 25 år vid makten har utvecklats i alltmer auktoritär riktning. Kring millennieskiftet trodde många i väst fortfarande att Sovjets fall och den liberala demokratins utbredning skulle ge ett friare och öppnare Ryssland. I dag framstår det antagandet som naivt, liksom det mesta gör för den som har facit i hand.
Det facit Putin har skrivit är bedrövligt, både för hans landsmän och för omvärlden. Och nog går det att förstå alla som misströstar efter helgens val, vilket som väntat slutade med att den sittande presidenten utropades som segrare. När vallokalerna hade stängt vid 19-tiden svensk tid gav det preliminära valresultatet honom ett stöd på närmare 88 procent.
Det finns flera anledningar till det skyhöga resultatet; dels olika kreativa tillvägagångssätt från myndigheterna (läs: fusk), dels att många ryssar har påverkats av den massiva propaganda som har genomsyrat de statskontrollerade medierna. Och några andra medier finns inte inte längre inom landets gränser. Det fåtal som fortfarande existerar kämpar på i exil från exempelvis Riga, där journalisterna på den oberoende nyhetssajten Meduza gör vad de kan för att informera både sina landsmän och andra länder om Kremls korruption och förtryck.
Att arbeta för ett friare Ryssland är inte ofarligt ens utomlands. Det blev Navalnyjs tidigare stabschef smärtsamt medveten om några dagar före valet, då han attackerades med en hammare i den litauiska huvudstaden Vilnius. Budskapet är övertydligt: Ingen rysk medborgare som motsätter sig Putins styre ska känna sig säker någonstans.
”Kömanifestationen är främst symbolisk, men förhoppningsvis bidrog den till att alla de som vill ha ett friare Ryssland såg att de inte är ensamma med sin längtan.”
Därför förtjänar varje initiativ att stå upp mot Kreml – stort som litet – mesta möjliga uppmärksamhet från oss som lever i välmående demokratier. Det kan tyckas oförargligt att samlas för att stå i kö till en vallokal, men under söndagen rapporterades det om ett 70-tal gripanden. Vissa av de gripna hade tagit sin protest ett steg vidare genom att hälla färg i valurnorna eller se till att valsedeln blev ogiltig – aktioner som riskerar att leda till fem års fängelse.
Kömanifestationen är främst symbolisk, men förhoppningsvis bidrog den till att alla de som vill ha ett friare Ryssland såg att de inte är ensamma med sin längtan. Känslan av samhörighet ska inte underskattas, den är en förutsättning för att folket någon gång ska lyckas gå samman och ersätta diktatur med demokrati.
Till SvD säger en pappa i en av alla helgens köer: ”Små steg gör skillnad.”
Till den anonyme pappan och alla andra som hoppas och protesterar i det lilla måste omvärlden vara tydlig: Vi ser er, vi stöttar er, vi ska göra allt vi kan för att vanliga, frihetslängtande ryssar ska få uppleva demokrati.
