Kajsa Kettil: Modiga politiker vågar skrota det som inte funkar

Det blev inte riktigt så. I stället kom larm efter larm om ojämlika villkor för elever med olika socioekonomiska bakgrund. Och vissa – men långt ifrån alla – skolkoncerner plockade ut vinster samtidigt som det snålades med pengar till verksamheten. Några exempel är bristande bibliotek, låg andel behöriga lärare och sämre möjligheter till praktiska moment som kostar mer än teoretiska.

Och så var det det här med glädjebetygen. Elever på vissa friskolor har visat sig få betyg som inte motsvarar deras prestation, de får helt enkelt för höga betyg. Det går naturligtvis inte att bena ut varje enskilt fall, men få ifrågasätter i dag att det kan bero på skolans strävan att locka nya elever och därmed nya intäkter, liksom att påtryckningar från elever och deras föräldrar spelar in.

Det var varken lätt eller roligt för borgerligheten att inse att det knappast rörde sig om barnsjukdomar som skulle försvinna med tiden, utan att friskolesystemet inte levde upp till förväntningarna.

Det senaste åren har dock partier även till höger om mitten accepterat att systemet behöver ses över. Liberalernas omsvängning var väntad med tanke på att partiet sätter meritokrati högt och har skolan som en av sina hjärtefrågor. Centerpartiet är inne på samma spår; när Muharrem Demirok tillträdde som partiledare för ett år sedan var friskolefrågan bland det första han lyfte.

Och förändring är på gång. I somras tillsatte regeringen en utredning som skolminister Lotta Edholm beskriver som en helrenovering av friskolesystemet. De osunda drivkrafterna i systemet skulle städas bort, sade hon.

På måndagen fick hon anledning att återkomma i ämnet. Då uppmärksammades en ny rapport av Skolverket och Universitetskanslerämbetet, UKÄ, som visar att högskolestudenter som gått i friskolor generellt presterar något sämre än kurskamrater som gått i kommunala skolor. Detta noterades visserligen redan för några år sedan, men den här rapporten kan fastställa att det är en trend som håller över tid.

Det bör visserligen poängteras att det inte rör sig om några enorma skillnader. Thomas Furusten, utredare på Skolverket och en av rapportförfattarna säger att ”det är en variation i betygssättningen mellan skolor och i genomsnitt så har fristående skolor en något mer generös betygsättning i relation till resultaten på nationella prov”.

I Aktuellt medgav skolministern, som suttit i en friskolestyrelse och varit skolpolitiker i Stockholm, att både hennes eget parti och övriga borgerligheten har haft en alltför naiv syn på friskolesystemet och att de lät utvecklingen gå för långt (SVT 11/3).

Så resonerar makthavare som vågar inse sina misstag, göra om och göra rätt.

Frågan är dock inte svartvit och problemen med friskolor ska inte överdrivas. För tyvärr finns det skevheter hos kommunala skolor också. Men det är som att en undermålig kommunal skola accepteras i högre utsträckning än en friskola som inte håller måttet. Det drabbar framför allt elever med sämst förutsättningar.

En levande skoldebatt är en förutsättning för förbättring, och att skolfrågan engagerar syns även i Borås. Här har SD ändrat uppfattning om det obligatoriska skolvalet och har lämnat in en motion till kommunfullmäktige där partiet föreslår att det slopas i grundskolan (BT 7/3).

Kommunalråden Ulf Olsson (S) och Anna Svalander (L) är öppna för att utvärdera systemet. Samtidigt gör Svalander klokt i att påpeka att fler elever inte kommer att bli nöjda med sin skolplacering om kravet att önska skola tas bort.

Ett par saker går att konstatera när skolan diskuteras både på lokal och nationell nivå: Valfrihet är i grunden värt att eftersträva, och viss vinst som inte går ut över undervisningens kvalitet måste inte vara fel – men tiden är förbi när ideologisk övertygelse kunde trumfa elevernas skolgång. Barnens och välfärdens framtid är viktigare.