Stefan Eklund: Minnen brinner inte

För mig har den gula fabriksbyggnaden alltid varit Saxylle-Kilsund, textilföretaget som låg där i många år. Det var den även efter nedläggningen av fabriken. Min pappa jobbade där och själv jobbade jag där några långa sommarmånader på 70-talet. Jag minns fortfarande lukten av textil, lukten av oljiga vävmaskiner och ljudet från dem, det höga dunkande som krävde att man gick omkring med öronproppar åtta timmar om dagen och tänkte att man nog skulle utbilda sig när väl skoltiden var över. Motivationen att inte fastna i ett sådant yrke blandades med respekt för de äldre män som jobbat där hela sitt liv och noggrant och tålmodigt lärde mig att sköta maskinerna.

När jag åkte förbi den nerbrunna fastigheten häromdagen högg det till i hjärtat och ett antal starka minnesprocesser satte igång.

Min pappa var tjänsteman, avdelningschef för det som kallades beredningen. När jag sommarjobbade åkte vi dit tillsammans. Jag hade alltid med mig lunchsmörgåsar med stekta ägg på och gick sedan och längtade efter just dem hela förmiddagen.

Det här var på arbetskraftsinvandringens tid. Saxylle-Kilsund var fyllt av finländare, greker, ja, människor från alla möjliga delar av Europa. Som son till en chef behandlades jag nästan överdrivet väl. Det var inte ovanligt att man kom fram till mig och sade saker liksom i förtroende. Jag förstod aldrig varför.

En sommar slapp jag det högljudda väveriet och placerades på pappas avdelning, vid ångborsten. Vid maskinen på ena sidan av mig stod en storväxt och bullrig man från Österrike. Han var jude och visade mig gärna det tatuerade numret på handleden som betydde att han var en förintelseöverlevare. På andra sidan stod en tysk man. Han var klent byggd, lågmäld och försiktig, och pratade gärna om sitt stora intresse för fågelskådning.

Men de här två männen anförtrodde mig också hur illa de tyckte om varandra. Om det fanns något faktiskt skäl för det eller om det berodde på det som skedde under andra världskriget fick jag aldrig reda på. Jag försökte hålla mig så diplomatisk som möjligt. En gång började de slåss. Den österrikiske mannen hann slå tysken i huvudet men sin träsko innan andra skyndade till och skiljde dem åt.

Jag glömmer aldrig de här två männen och den händelsen. Den episoden, och många andra, är för mig djupt förknippade med den nu nerbrunna byggnaden.

Borås textiltradition är stark. Tekokrisen kunde inte ta död på den. Textilmuseet vårdar den, ja, hela Simonsland gör det. Där har man tagit tillvara de gamla fabriksbyggnaderna på bästa sätt. Men när Saxylle-Kilsunds gamla fabrik brann ner försvann en del av Borås textila arv.

Stadsbilder förändras ibland, i god ordning, byggnader rivs, kvarter byggs om. Med bränder är det annorlunda, då tvingas en förändring fram. Borås har haft stora bränder förr. Det är alltid tragiskt och får ofta allvarliga konsekvenser i mänskligt lidande och ekonomiska förluster.

Jag hade ofta tänkt att jag borde gå in i fabriksbyggnaden för att se om det fanns något kvar av allt det jag mindes från Saxylle-Kilsund. Förmodligen gjorde det inte det. Nu får jag aldrig veta.

För en tid sedan var jag på Textilmuseet och blev stående bland de gamla maskinerna som finns där. Lukten, jag kände igen den. Minnen brinner inte.