Ministerns svar blir Borås problem

Dialogen mellan regeringen och Alliansens partier om höghastighetsjärnvägen har varit mycket begränsad, utifrån de signaler som sipprat ut.

Vems fel det är att man inte kunde komma överens om satsningen i samband med att Anna Johansson för två veckor sedan presenterade infrastrukturpropositionen beror på vem man frågar. Men huvudansvaret för att försöka förankra en uppgörelse om superbygget är förstås regeringens, om den fortfarande vill se spaden i jorden.

Uppgifterna i Dagens Nyheter om hur Anna Johanssons närmaste medarbetare, den politiskt tillsatte statssekreteraren Erik Bromander, flitigt rest jorden runt, ofta i business class och med flera exempel som väcker frågor om värdet av programpunkterna på resmålet, väcker frågor om vilket fokus ministerns ansvarige för infrastrukturfrågorna kunnat ha för att också bereda marken mellan departementen och gentemot övriga partier för 230-miljardersinvesteringen i en höghastighetsjärnväg.

Det går alldeles utmärkt att ifrågasätta Bromanders eget omdöme för upplägget kring resandet. I hans svar till DN läser vi dock även in en generande minnesbrist och försök till att etablera bilden av att han är offer för underställda tjänstemäns agerande.

”Jag bokar inte själv mina resor, utan vi har en organisation för det på departementet. Jag utgår från att den följer de regler och rutiner som gäller för regeringskansliet”, svarade han. Inte heller var han beredd att ta ansvar för reseprogrampunkter av diskutabelt värde, utan lät förstå att han varit i händerna på andras omdöme.

Vi är inte ute efter politiker som aldrig kan tillåta sig även trivselaktiviteter på långa resor. Sånt måste få förekomma, men då får de allt stå för dem. En och annan business class-biljett kan också motiveras.

Men på varje arbetsplats som förfogar över andras pengar ingår det rimligen för närmaste chefen att känna till och visa intresse för vad den underställde gör under långresorna och vad det kostar. Men det är inte den signalen infrastrukturminister Anna Johansson skickar.

Till DN säger hon nu att ”reglerna har sannolikt inte följts till hundra procent.” Men vad menar hon med att ”det är olyckligt att det här har kommit upp”?

Johanssons krishanteringsstrategi går ut på att markera avstånd: Hon medger att hon känner till vart Bromander reser, men ”har inte insyn i vilket program han har”. På frågan om resekostnaderna – sex gånger högre än företrädarens – är svaret detsamma: ”Jag har ingen insyn i det”.

Samma sorts svar, ”jag har inte insyn, vare sig i hur hans resor bokas eller hur rutinerna ser ut”, säger hon om varför dessa brustit.

Ursäkta, men är det troligt att ett statsråd inte vet hur resorna bokas? Önskar närmaste chefen ”insyn” skaffar man sig väl denna? Är det rimligt att vara så ointresserad av kostnaderna? Eller hur saken kan uppfattas den dag media ställer frågor?

Det är uppenbart att Anna Johansson själv önskar se höghastighetsjärnvägen byggd och ser sträckan Göteborg-Borås som prioriterad. Tyvärr riskerar hennes styrka i de interna regeringsförhandlingarna att ta skada av de signaler som hela Bromanderaffären skickar. Det är inte bra för Borås.