Migrantkrisen kräver utökade sanktioner mot Belarus
Det som sker vid gränsen mellan Belarus och Polen är ett spel så cyniskt att det är lätt att stå handfallen. För det är svårt att ta in att ett av EU:s grannländer – även om om det rör sig om en diktatur – ägnar sig åt statsfinansierad människosmuggling i syfte att hämnas. Aggressionen är riktad mot EU på grund av unionens sanktioner mot Belarus, och budskapet från president Alexandr Lukasjenko är tydligt: Den som protesterar mot hans förtryck av belarusier i och utanför hemlandet ska få med honom att göra.
Det är därför tusentals migranter från främst Mellanöstern nu befinner sig i limbo vid den polsk-belarusiska gränsen. Först lockades de till Belarus. Det var dyrt, med de fick åka flygplan, behandlades väl och fick bo på hotell i Minsk. Väl framme vid gränsen tvingas de nu inse att de är brickor i ett utrikespolitiskt spel som innebär att de varken kommer in i EU eller tillbaka till Minsk.
”När höst går mot vinter blir läget akut. Själv bryr han sig uppenbarligen inte, men Lukasjenko vet att EU ställs inför ett dilemma; att hjälpa migranterna och därmed dansa efter diktaturens pipa, eller hålla gränsen fortsatt stängd och riskera människoliv.”Kajsa Kettil
Enligt Polens försvarsminister är 12 000 soldater stationerade vid landremsan som skiljer de båda länderna. Medier har svårt att komma nära, men filmklipp visar för omvärlden hur militären använder tårgas för att mota bort migranter som försöker forcera en taggtrådsbarriär och ta sig in på polsk mark. Premiärminister Mateusz Morawiecki har rätt när han beskriver aktionen som ”en hybridattack från (den belarusiske ledaren) Lukasjenkos regim, riktad mot oss alla” (SvD 9/11).
Spänningarna riskerar att leda till upplopp eller till och med dödsfall. Ännu fler dödsfall, ska tilläggas, för det är bara en dryg månad sedan flera migranter dog på grund av köld och vätskebrist. Det väckte omvärldens medkänsla för de utsatta, och händelserna uppmärksammades i Warszawa genom manifestationer och tända ljus.
När höst går mot vinter blir läget akut. Själv bryr han sig uppenbarligen inte, men Lukasjenko vet att EU ställs inför ett dilemma; att hjälpa migranterna och därmed dansa efter diktaturens pipa, eller hålla gränsen fortsatt stängd och riskera människoliv.
Fördömanden kommer från flera håll, bland annat Nato och FN. Men alla grannländer är troligtvis inte kritiska till Lukasjenkos tilltag. Belarus har sedan länge en nära relation till Ryssland, något som har förstärkts efter att Putin gav sitt stöd till Lukasjenko i samband med de folkliga protesterna efter förra årets riggade presidentval. Resultatet är att Belarus har blivit ännu mer beroende av ”storebror” i öst och sannolikt undviker sådant som skulle reta upp denne.
Den aktuella migrantkrisen är därför inte en isolerad händelse. Men den kräver ett snart och tydligt agerande. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och migrationskommissionär Ylva Johansson har därför rätt när de konstaterar att utökade sanktioner måste införas. Och unionen har visat tidigare att beslut om repressalier snabbt kan vara på plats. På tisdagen meddelades att ett nytt sanktionspaket är på gång, och enligt utrikesminister Ann Linde (S) ska Sverige verka för att det klubbas igenom i början av nästa vecka.
Samtidigt behövs åtgärder på flera håll. Det är utmärkt att EU:s utrikesminister Jopsep Borrell nu har inlett en resa till bland annat Armenien, Egypten, Irak och Turkiet för att få länderna att sluta flyga migranter till Minsk.
Den hänsynslösa människosmugglingen måste upphöra. Samtidigt behövs humanitär hjälp här och nu. Den demokratiska delen av världen kan inte passivt se på när människor fryser ihjäl vid tröskeln till EU.
