Anela Murguz: Med religionens återkomst kan förståelsen mellan människor öka
När jag för ett antal år sedan, som en del av min ämneslärarutbildning, skulle välja ett andra ämne att undervisa i var det svårt. Att jag ville ha samhällskunskap som första ämne var självklart. Men historia? Inte riktigt min grej. Engelska? Absolut inte! Svenska hade varit något, om det inte vore för att man måste läsa ett halvår extra vilket jag inte ville där och då. Religion? Jag, undervisa i religionskunskap?
Något behövde jag välja. Så det fick bli religion – till hela min omgivnings stora förvåning. Tidigt i tonåren skapade jag mer ofta än sällan dålig stämning genom mitt ständiga behov av att positionera mig som religionskritisk. Jag gillade inte att de flesta religioner (vissa mer än andra) hade påbud och förväntningar på människorna som utövar religionen. Och så tyckte jag att religionen var roten till mycket ont i världen, vilket kanske inte var konstigt för någon med min bakgrund.
När forna Jugoslavien var kommunistiskt, och ateismen fungerade som ett medel för att hålla ihop folkgrupperna, var det för det mesta frid och fröjd. Eller kanske inte.. Men man hade åtminstone inte ihjäl varandra förrän kommunismen föll och de olika folkgrupperna började bejaka sina religiösa identiteter mer fritt. För mig var det yttersta beviset på att religion var något som polariserade människor.
”Men jag lärde mig att även sekularismen kan vara snäv när den inte enbart handlar om hur man ska forma det offentliga Sverige, utan när den också används för att diktera hur vanliga människor bör leva sina liv.”Anela Murguz
Men under perioden som jag pluggade religionsvetenskap hände något. Förståelsen för det främmande började öka. Och med förståelsen kom toleransen, och så småningom acceptansen. Jag tror fortfarande att sekularism är en god utgångspunkt för ett demokratiskt samhälle. Att man inte ska tvinga medborgarna till en viss religion och att det var nödvändigt att skrota statskyrkan. Men jag lärde mig att även sekularismen kan vara snäv när den inte enbart handlar om hur man ska forma det offentliga Sverige, utan när den också används för att diktera hur vanliga människor bör leva sina liv.
Dessutom är det inte ovanligt att det sätts likhetstecken mellan sekularism, modernitet och rationalitet. Det leder till att troende inte sällan avfärdas som irrationella och okunniga. Men det gör också sekulära samhällen sämre rustade för att förstå det som religionsvetare kallar för det post-sekulära tillståndet, det vill säga att religiositeten ökar globalt sett.
Även i ett så sekulärt land som Sverige sker en förändring. Något som ledarsidans gästkrönikör Johanna Grönbäck nyligen lyfte fram i en krönika (BT 25/12). Men som påpekades redan då tycks den ökade nyfikenheten främst gälla kristen tro. I svensk populärkultur finns plötsligt exempel på när frikyrkorörelsen inte längre porträtteras som en avvikande rörelse där man talar i tungor, och i Förtroendebarometern som nyligen kom var Svenska kyrkan en av de institutioner vars förtroende ökat mest hos befolkningen.
Liknande tongångar går inte att finna mot icke-kristna. Tvärtom utmålas minoriteters tro allt oftare som ett hot, framför allt i den politiska debatten där udden riktas främst mot islam. Men även mellan minoriteter finns en ökad misstro mellan varandra, vilket inte minst kriget i Gaza visar. Judar i Sverige hotas, och muslimer som inte är annat än förtvivlade över hur kriget slår mot civilbefolkningen i Gaza misstänkliggörs.
Mitt gamla jag hade sett den pågående utvecklingen i världen som ytterligare bevis för min tonåriga tes om religion som grunden till allt elände. I dag är jag något mer hoppfull om att den ökade religiositeten kan leda till att vi förstår varandra bättre som människor. Även när världsläget är mer dystert än på länge.
