Med rädslan som drivkraft

Att döma av åtalet utgör de sju en grupp udda existenser på samhällets skuggsida, som hålls samman av sitt sociala utanförskap men som också förenas av sina djupt avvikande och osvenska åsikter om invandrare och flyktingar.

Det är domstolens sak att pröva deras gärningar, och sedan fria eller fälla. Men det är samhällets uppgift att ta sig an den svåraste utmaningen, att svara på frågan om vad som fick dem att ta till våld mot människor – män, kvinnor och barn – som demonstrerade för ett bättre, mer tolerant och inkluderande samhälle.

Om det fanns en koppling mellan deras åsikter och det som de fredligt demonstrerande i Kärrtorp ville uppnå – ökad tolerans – så torde attityder till invandrare och flyktingar i samhället som helhet inte vara oväsentliga i sammanhanget. Men de sju åtalade kan dock knappast hävda att de har agerat i linje med det rådande opinionsläget. Svenska folkets attityder till invandring och flyktingmottagande har under de två senaste decennierna gradvis men stadigt utvecklats i rakt motsatt riktning. Och som statsvetarprofessorn Marie Demker skriver i sin kommande bok Sverige åt svenskarna – Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige (Atlas Akademi) så skiljer Sverige ut sig med en ”befolkning som är den minst negativa i Europa och med en tydlig trend i en allt mer generös riktning.”

Men parallellt med växande välvilja har människor som hyser främlingsfientliga och rent rasistiska åsikter kommit att radikaliseras, och fler tycks ha valt att agera mer direkt. Samma radikalisering kan sägas prägla den antirasistiska sidans växande vilja att agera våldsamt. Revolutionära Frontens våld kan därför inte sägas skilja sig från Svenska motståndsrörelsens i någon avgörande betydelse, och båda utgör ett hot mot det samhälle som utvecklas i en mer generös riktning.

Men frågan kvarstår . Varför tog just dessa individer till våld i Kärrtorp?

Svaret är förmodligen lättare att hitta i socialtjänstens papper, i skolbetyg, fältassistentrapporter, missbruksutredningar, polisförhör, rättspsykiatriska prövningar och tidigare domar än i djupintervjuer om nation, blod och kultur som grund för ideologisk övertygelse.

Det finns andra förklaringar till främlingsfientligt våld som tar sin utgångspunkt i själva rädslan. Den sortens rädsla som närvaron av ”de främmande” väcker i den som redan känner sig ifrågasatt i samhället. I en sådan situation ligger det nära till hands att denna rädsla för invandrare och flyktingar blir, som Demker skriver, den ”viktigaste politiska referensramen.”

Kan riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna ta järnrör till hjälp för att minska sin rädsla, kan ett sådant föredöme göra det legitimt för andra att också ta till våld.

Ledarredaktionen