Anela Murguz: Måste vi verkligen konfronteras med döden oftare?
Jag trodde länge att jag hade accepterat döden som en del av livet. Min inställning var ungefär; alla dör ju, så det är lika bra att ställa in sig på det. Så varje gång telefonen ringde befarade jag det värsta och tänkte att jag hade en sund inställning till livets slutskede. Döden har ju överraskat mig förr och det ska den minsann inte göra igen! Nu ska jag vara förberedd!
Det var inte förrän en person i min närhet underströk att det nog inte handlar om att jag accepterat att nära och kära dör, utan att jag tvärtom var rädd för att det skulle hända mig – igen. När jag var elva år gammal dog min lillebror plötsligt, vilket jag har skrivit om i en krönika om sorg inför alla helgons dag förra året.
Plötsligt stod jag där. Ansikte mot ansikte med det vi människor fruktar mest och det vi begriper allra minst. Jag tycker mig därför veta ett och annat om detta fenomen. Jag kan känna igen mig i när matbloggaren Zeina Mourtada berättar om hennes bror och mamma som båda är döda i tv-soffan hos TV4:s Malou, hos de människor i krigets Ukraina som förlorar sina anhöriga och i en tv-serie som är helt baserad på fiktion.
Jag försöker intala mig själv att erfarenheten av att konfronteras med döden tidigt i livet har gjort mig starkare, mer empatisk och inkännande som person. Men det har inte heller tagit bort smärtan, bitterheten och sorgen.
”En annan fråga är om det överhuvudtaget går att förbereda sig inför döden med allt vad det innebär, och om det av det skälet borde vara ett ändamål i sig.”Anela Murguz
Jag kan därför inte begripa varför det är ett problem att människor sällan konfronteras med döden. En ny vetenskaplig artikel menar att när dödsfall nästan uteslutande sker inom sjukvården har ett naturligt förhållningssätt till döden försvunnit (Ekot 4/5). Allt färre personer ser döda kroppar och som samtalsämne är döden fortfarande stigmatiserat, vilket sammantaget gör människor mindre förberedda för döden.
Visst hade det underlättat om fler vågade tala öppet om döden. Men här är också ett annat perspektiv: Om inte annat kan dödens ökade frånvaro i människors liv ses som ett kvitto på det välstånd som präglar vår värld och vår tid. Medicinska framgångar, tekniska innovationer och ekonomisk tillväxt har lett till att människor lever längre och bättre. De senaste decennierna har till exempel den extrema fattigdomen i världen minskat markant; från 1,9 miljarder människor i extrem fattigdom år 1981 till runt 690 miljoner år 2020, enligt Unicef.
En annan fråga är om det överhuvudtaget går att förbereda sig inför döden med allt vad det innebär, och om det av det skälet borde vara ett ändamål i sig.
Döden har upptagit ett stort utrymme i vetenskapen, filosofin, religionen och populärkulturen. Frågan om vad som sker efter döden har fångat många tänkares uppmärksamhet genom historien. Men ändå hänger döden kvar som mänsklighetens största olösta mysterium.
Vad som sker och när det sker kommer vi aldrig veta, och kanske finns det en poäng i att det förblir så. Men jag vet inte om jag är bättre förberedd än någon annan inför livets slutskede för att jag har konfronterats med döden tidigare än gemene man. Det verkar inte så.
