Lyssna på de goda råden, Löfven
På onsdagen presenterade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, sin årliga konjunkturrådsrapport, författad av nationalekonomerna Oskar Nordström Skans, Stefan Eriksson och Lena Hensvik. Rådets slutsatser och rekommendationer kan sägas utgöra ett akademiskt och metodiskt välargumenterat ”vad var det vi sa?”.
Ty så är det ju, att många redan har sagt det som likafullt tål ändå att sägas igen:
Sysselsättning och arbetskraftsdeltagandet i Sverige är högst i EU. Arbetslöshet är inget problem för arbetsmarknadens ”kärntrupper” – svenskfödda, välutbildade och friska. Men för de som befinner sig utanför kärntruppen är arbetslösheten ett högst påtagligt problem.
Sverige är faktiskt unikt uselt inom EU i just det avseendet att ”förmågor, utbildning och invandrarbakgrund har större betydelse för möjligheten att hitta arbete i Sverige än i andra länder, och betydelsen av dessa faktorer har ökat över tiden”, skriver forskarna.
Det vill säga: är du ung och lågutbildad, äldre och redan arbetslös, invandrad och utomeuropé så räknas du inte.
Konjunkturrådsrapporten dömer ut regeringens arbetslöshetsmål. Statsminister Stefan Löfvens vallöfte om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 har inte med verkligheten att göra; det måttet är ovidkommande i förhållande till de verkliga problemen på arbetsmarknaden.
Dagens goda läge grundlades under de två föregående mandatperioderna och hänger samman med den kris- och stimulanspolitik som de förra regeringen ansvarade för. Den rödgröna regeringen vill gärna ta åt sig äran för det goda konjunkturläget i dag, men har i praktiken inget med saken att göra.
Men det innebär inte att Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt stödpartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna inte har bidragit till dagens situation. Är det något som blivit uppenbart är att regeringen varken har velat eller förmått att ta itu med de verkliga problemen på arbetsmarknaden. I det avseendet måste dock även den förra och den förrförra Alliansregeringen få sin släng av sleven.
Att firma Löfven och Andersson inte tar itu med den svenska modellens exkluderande effekter är begripligt: de får inte för Karl-Petter Thorvaldsson och LO. Men att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som åtminstone mellan 2006 och 2010 var herrar i eget hus, inte gav sig i kast med att reformera den svenska arbetsmarknadsmodellen så att klyftan mellan ”kärntruppen” och ”utanförskapet” kunde minskas, det är och förblir en obegriplighet.
Men det är inte för sent att växla in på rätt jobbspår. SNS:s konjunkturråds rekommendationer är därför väl värda att överväga:
– Sänk trösklarna på gymnasieskolans yrkesutbildningar. Ställ lägre antagningskrav.
– Särskilda anställningar för äldre långtidsarbetslösa.
– Snabbare etableringsinsatser för nyanlända.
– Sänkta lönekostnader för okvalificerad arbetskraft.
Att arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) reaktion på Konjunkturrådets förslag blev ett lamt uttalande om att hon var ”besviken på arbetsmarknadens parter” för att de inte kommit överens om att skapa enkla jobb, det säger mer om regeringens ambitionsnivå än det gör om samtalsklimatet mellan facket och Svenskt Näringsliv.
Vid det här laget borde det inte finnas ursäkter för att så många tvingas stå utanför arbetsmarknaden samtidigt som övriga Sverige svettas i den hetaste av högkonjunkturer.
Så lyd ett gott råd, regeringen!
