Löfvens bluff sänker bara hans eget anseende
Det är lätt – och rätt – att vara kritiskt till Allianspartiernas många turer och piruetter kring höstbudgeten. Det blir lite pinsamt när fyra partier som annars är överens om det väsentliga till varje pris ska manifestera en egen hållning om hur regeringens farliga och omotiverade skattehöjningar ska stoppas.
Moderaterna och Kristdemokraterna vill se en gemensam alliansbudget som kan få stöd av SD. Centern vill i stället bryta ut delar av budgeten för att förhindra att de mest skadliga skattehöjningarna genomförs. Liberalerna kräver i sin tur att regeringen drar tillbaka förslagen om skattehöjning, annars riktar man misstroendevotum mot finansminister Magdalena Andersson (S). SD har lovat att rösta för, vilket skulle innebära att Andersson tvingas avgå. Regeringskris väntar oavsett vilket av förslagen som vinner i slutändan.
Men minst lika svårsmält är regeringens hållning och attityd. Den rödgröna regeringen saknar egen majoritet i riksdagen. När den då medvetet lägger fram förslag som den vet att den bara får igenom om de konstrueras så att Sverigedemokraterna röstar för dem, som att riva upp lex laval eller införa nya upphandlingsregler, är det inget annat än en anpassning till SD:s agenda.
Hade statsministern velat ha Alliansens stöd hade han givetvis fått kompromissa med Alliansen; det är inte oppositionens ansvar att se till att en minoritetsregering får igenom sin politik.
Detta vet naturligtvis Löfven, men låtsas inte om det. Det är därför som hans resonemang om Alliansens ansvar mer liknar bondfångarens än statsmannens.
Utspelet om att enda sättet för att inte ge SD inflytande är blocköverskridande överenskommelser blir utifrån hans eget agerande och resonemang bara en medveten bluff.
Varför lägger annars Löfven förslag som han vet att han bara kan få igenom med SD:s stöd? Varför söker han inte blocköverskridande överenskommelser själv?
