Likgiltighet också ett hot
Under 2000-talet har antalet undernärda minskat år för år, men så icke längre. När bönderna i EU och USA inte längre påverkas av missväxt och höga spannmålspriser, som under matkrisen, får man intryck av att problemen upphör att existera. Men de fattigaste länderna och de bräckligaste staterna har drabbats hårdast och där tar det även längst tid för jordbruket att återhämta sig.
Antalet människor som inte kan äta sig mätta beräknas i år uppgå till drygt en miljard. Enligt Unicef lider 200 miljoner barn under fem år av undernäring. Det är siffror som manar till eftertanke. Samtidigt har det som sagt skett framsteg sedan millennieskiftet. Unicef pekar på att mer än dubbelt så många barn under fem år får tillskott av A-vitamin som år 2000.
Det kan dock bli svårt att uppnå FN:s millenniemål att halvera fattigdomen fram till år 2015 (ett av åtta delmål). FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, konstaterar att de rika länderna inte lever upp till löftet om att årligen skänka 300 miljarder kronor i jordbruksbistånd.
På den världshungerkonferens som avhålls i Rom finns dock knappast några representanter för den rika världen. Det är synd och svårt att förstå. Man får intryck av att hotet om ett varmare klimat har hamnat i vägen för fattigdomsbekämpningen.
Problemen hänger visserligen samman. Växthuseffekten slår hårdare mot de länder som omfattas av millienniemålet. Ett varmare klimat innebär krympande jordbruksarealer i Afrika söder om Sahara.
Öknarna breder ut sig. Stormar och orkaner och skyfall slår ut skördar och gör människor hemlösa. Men hungern är samtidigt väldigt konkret och vi vet numera mycket om hur den bäst bekämpas. Det kostar enorma summor att ställa om till ny miljöteknik, mindre förbrukning av fossila bränslen och bränslesnåla maskiner. Kampen mot hungern är enklare och billigare.
Jordbruksbistånd och humanitärt bistånd till fattiga länder är absolut nödvändigt. Men punktvisa insatser skapar inte en hållbar tillväxt. Inte heller att utan uppföljning skänka pengar till icke-fungerande rättsstater. Samma mekanismer som en gång i tiden skapade välstånd, tillväxt och gjorde att hungerproblemet försvann i Sverige, borde tillämpas även på Afrika söder om Sahara.
Vad hjälper det att skicka miljarder kronor om de hamnar i elitens fickor? Vilka förutsättningar har en enkel bonde att starta sitt eget om han ställs mot en övermäktig och korrumperad byråkrati? Och vilka möjligheter till export finns när omkringliggande länder sätter upp tullar och marknadshinder, och man dessutom inte får tävla på samma villkor som de rika ländernas bönder?
Påven Benedikt XVI riktade i sitt tal på konferensen kritik mot bistånd som skadar jordbrukssektorn och hade helt säkert EU:s agerande i Afrika i åtanke. Påven såg även tendenser till att den rika världen håller på att bli likgiltig inför kampen mot hungern.
Den risken är alldeles uppenbar. Biståndet har ju minskat till följd av finanskrisen och nu riktas allas blickar och ansträngningar mot ett nytt klimatavtal i Köpenhamn.
Det slutdokumentet som antogs i går innehåller heller inga konkreta siffror mer än löftet om en höjning av jordbruksbiståndet. Men när 60 stats- och regeringschefer samlas och diskuterar problemet är det dock en markering mot just likgiltigheten.
Även om man inte når upp till millenniemålen om fem år så är det föga troligt att den rika världen ger upp ambitionen att göra det. Efter toppmötet i Köpenhamn så är det dags att åter rikta blickarna mot de hungrande i Afrika och Asien.
Ledarredaktionen
