Mikael Hermansson: Låt oss minnas dem som aldrig fick fred och frihet
Bara en kort krönika i dag, och detta av en enda anledning: Bilden ovan.
Den illustrerar väl det som Stig Fredrikson, SVT:s förre utrikeskommentator, skriver i sin krönika om att i november 1989 var ”ingen hejd på euforin och optimismen om framtiden”.
Murens fall innebar att en sluten värld öppnade sig. Och även om det inte var så att det som infann sig var ”historiens slut”, som statsvetaren Francis Fukuyama förutspådde, var det åtminstone slutet för den epok som historiker gärna kallar ”det korta 1900-talet”.
Det går alltid att diskutera när denna epok inleddes, om det var i och med första världskrigets utbrott 1914 eller i samband med de ryska bolsjevikernas maktövertagande 1917. Det senare årtalet för en god sak med sig till debatten, att det är kopplat till det beslut som den östtyska politbyrån fattade den 9 november 1989 om förändrade utreseregler. Östberlinarna tog sina herrars ord för gott och gick till gränsövergångarna, som snart öppnades på vid gavel.
Den repressiva statsapparaten föll inte samman under trycket från en fientlig omvärld – utan av glada människor som under karnevalsliknande former skrattade, grät och kramade varandra.
På måndag infaller årsdagen av vapenstilleståndet på Västfronten 1918. Vid slaget elva på förmiddagen stannade kriget. De vittnesmål som finns bevarade från fronten talar om den stora tystnaden som närmast öronbedövande. Det kanske mest slående i många av soldaternas egna berättelser är den påtagliga avsaknaden av starka känslor. Lättnaden och sorgen tog sig uttryck i små gester. De stora scenerna fick utspelas på avstånd.
Murens fall och första världskrigets slut har det gemensamt att för miljontals människor var detta ögonblick som de aldrig själva fick uppleva.
För dem blev 1900-talet inte kort nog.
