Kajsa Kettil: Låt inte Zelenskyj vädja förgäves
Måndag kväll. I jakt på en artikel som fladdrat förbi i nyhetsflödet under dagen loggar jag in i eSvD, men i stället för dagens datum råkar jag klicka på ”10 år sedan”. Då som nu möts läsaren av krigsrubriker.
Då: ”Ställningskrig i Kiev”
Nu: ”Reträtten följd av sinande stöd”
Den 20 februari 2014 rapporterades det att 26 personer hade dött i Kiev i samband med demonstrationerna på självständighetstorget Majdan, och att staden liknades vid en krigszon. Journalisten Anna-Lena Laurén skriver att ”Det handlar inte bara om förlust av liv utan också förlusten av ett land.”
Tajmingen är nästan kuslig. För den 20 februari 2024, exakt tio år senare och bara några dagar före tvåårsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, är krigszonen och dödandet vardag för ukrainarna. På förmiddagen uppges fem civila ha dödats i nordöstra delen av landet, och under helgen som gick tvingades ukrainska styrkor överge staden Avdijivka.
Själva staden är inte viktigare än andra, men efter en lång tids strider har den fått både strategisk och symbolisk betydelse, detta efter att Ukraina återtog kontrollen över Bachmut förra våren. Då fanns stora förhoppningar om att våroffensiven skulle vända det tröttsamma utnötningskriget till Ukrainas fördel, och stridsmoralen beskrevs som stark. Till skillnad från ryska soldater som skickas till en lerig front för att utkämpa ett krig de sällan förstår anledningen till, är ukrainska män och kvinnor smärtsamt medvetna om att de inte har något alternativ till att slåss mot angriparen. Kampen är existentiell, för dem men i förlängningen även för oss. Detta är inga nyheter. Vi i väst har vetat det, men kanske upprepat det som ett teoretiskt mantra snarare än något som påverkar oss i vardagen.
Nu börjar det dock komma alltfler tecken på att hoten är verkliga. Om inte Ukraina får tillräckligt med stöd från Europa och USA orkar de inte hålla emot ryssarna, har det hetat. Nu tyder mycket på att vi närmar oss det läget. Det för oss tillbaka till rubriken ”Reträtten följd av sinande stöd”. Dessvärre tvingades den ukrainska militären lämna Avdijivka i fiendens händer till stor del på grund av brist på ammunition. För även om det skjuts frekvent både från Ukraina och Ryssland, har inkräktarna tillgång till betydligt mer ammunition än det invaderade Ukraina. President Zelenskyj har länge vädjat om bland annat mer ammunition, han har förklarat att läget är akut, samtidigt som hans militär har försökt hushålla med lagren så gott det går.
Nu ser vi att det inte går något vidare.
I det läget kommer det senaste svenska stödpaketet inte en dag för tidigt. På tisdagen meddelade regeringen att Sverige satsar 7,1 miljarder på ett 15:e stödpaket sedan kriget bröt ut. Det är den hittills största satsningen, och innebär att totalt 30 miljarder kronor hat gått till militärt stöd. Summan placerar Sverige bland de tio mest generösa givarländerna med en andel motsvarande 0,5 procent av bnp. Vi har med andra ord inget att skämmas över när det gäller hjälpens omfattning. Trion statsminister Ulf Kristersson (M), försvarsminister Pål Jonson (M) och utrikesminister Tobias Billström (M) driver sedan regeringsskiftet en stabil, trovärdig och konsekvent linje när det gäller säkerhetspolitiken, vilket förstärks av att även oppositionen agerar ansvarsfullt och sluter upp kring satsningarna.
”För Ukraina är läget akut, för oss andra ligger det lite längre fram i tiden.”
Sverige är dock ett litet land. Om Ryssland ska kunna motas tillbaka måste både små och stora aktörer steppa upp. Därför är utvecklingen i USA mycket oroande, både när det gäller Republikanernas nuvarande motstånd till Ukrainastöd och Trumps hot om att mer eller mindre lämna det invaderade landet åt sitt – eller åtminstone Europas – öde.
För Ukraina är läget akut, för oss andra ligger det lite längre fram i tiden. Utan att påstå att kriget står för dörren eller att det kommer att bli krig överhuvudtaget, finns det anledning att lyssna när den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten Must konstaterar att Ryssland är på väg att bygga sin militära förmåga. I sin färska årsrapport uppmanar Must svenska myndigheter att agera. Mustchefen Thomas Nilsson skräder inte orden: ”Det krävs att vi alla måste kavla upp och göra mera, och vi måste göra det under ganska kort tid, för tiden är inte på vår sida. Vi har mycket att göra men vi måste utveckla totalförsvarsförmågan men också hela samhällets robusthet.” (SvD 19/2)
Det går med andra ord inte att skjuta upp åtgärder som stärker Europa och försvagar Ryssland.
Hur det kommer att gå är det för tidigt att slå fast, men en sak vet vi: Det vi gör nu påverkar förstasidans rubrik den 20 februari 2034.
