Anela Murguz: Låt inte vem som helst få driva skola
Skolinspektionens årliga rapport är ingen munter läsning. När man summerar år 2023 är det ordet allvarligt man väljer. Myndigheten menar att ett antal allvarliga händelser har präglat den svenska skolan under det föregående året, och nämner bland annat ökningen av hot och våld mot skolpersonal. En fråga som ledarsidan har lyft fram vid tidigare tillfällen.
I Skolinspektionens årsrapport framgår att trygghet, studiero och extra anpassningar för elever som behöver särskilt stöd dessvärre är en bristvara på många skolor runt om i landet. Det lär bli ett växande problem när många kommuner tvingas göra nedskärningar till följd av det rådande ekonomiska läget.
Men av rapporten framgår också att det i Sverige i princip är möjligt för vem som helst att driva skola. Under förra året återkallade Skolinspektionen sex tillstånd då man bedömt att bristerna på dessa skolor varit så omfattande att det inte har funnits några andra alternativ än att dra tillbaka tillståndet för att bedriva skolundervisning.
Skälen till dessa beslut varierar. Det kan till exempel handla om brister i undervisningen. Men det finns också exempel på yttranden från Säkerhetspolisen som varnat för risken att elever radikaliseras på vissa religiösa friskolor. En annan oroväckande omständighet är att vissa skolaktörer inte tycks bry sig om de brister som uppdagas eller de uppmaningar om åtgärder som de fått till sig.
”Men med tiden har även politiker till höger insett att det bästa sättet att värna om valfriheten är att ta itu med de avarter som följer av reformen.”
Sammantaget är situationen talande för de brister som finns i det svenska skolsystemet, där i princip vem som helst – även oseriösa aktörer – kan bedriva skolverksamhet.
Skolinspektionen framhåller exempelvis att det finns aktörer som inte skulle ha fått godkänt vid en tillståndsansökan, men som ändå har kunnat utöka sin verksamhet genom uppköp. En annan, mer övergripande tendens är att de stora friskoleaktörerna ökat sina andelar inom friskolesektorn, bland annat genom just uppköp av bolag. Även totalt sett minskar antalet aktörer på friskolemarknaden. Så var det alltså med den mångfald av exempelvis pedagogiska metoder som många borgerliga politiker såg framför sig när friskolereformen blev verklighet på 1990-talet.
Men med tiden har även politiker till höger insett att det bästa sättet att värna om valfriheten är att ta itu med de avarter som följer av reformen. En sådan ambition finns hos inte minst Liberalerna som innehar skolministerposten.
Därför kan man inte annat än förvänta sig att Lotta Edholm (L) lyssnar på Skolinspektionen när den vill att regeringen gör det möjligt att dra in riktade statliga bidrag till skolor med allvarliga brister.
Det är förstås rimligt att de skolor som inte bemödar sig att leverera god undervisning inte fortsättningsvis får in pengar från staten. Men på längre sikt måste regeringen göra det omöjligt för oseriösa aktörer att ens komma på tanken att driva skola.
