Låt inte fackeltåget kidnappas

Vinnarna i den allt mer oförsonliga ”debatt” som sociala medier och tv gärna triggar fram så fort brott synes vara begångna på ideologisk grund, är alltid desamma:

Extremisterna – de till vänster och de till höger. De som, både i fallet Malmö och i fallet Trollhättan, är mindre intresserade av komplexiteten, det grumliga, det som helt enkelt inte passar den önskat klara, rena, agendan.

I Malmö friade hovrätten på onsdagen en känd nynazist som i tingsrätten fått tre års fängelse för delaktighet i ett knivbråk på kvinnodagen 8 mars 2014. En av de som skadades allvarligt var en känd Malmö FF-profil (som på twitter identifierar sig med ”jag är skyldig arbetarklassen min lojalitet”).

Men den händelse som olika antirasistiska grupper framgångsrikt lyckades etablera i media efteråt, att den kände nazisten och hans fyra kompisar hade gått till attack mot antirasisterna, klädde hovrätten av och fann bevisning för motsatsen: Antirasister hade hört ryktet om att ovälkomna personer fanns i närheten, man maskerade sig och gick till attack för att jaga bort dem.

Nazisten ”har därmed haft nödvärnsrätt i förhållande till personerna i klungan”, motiverade hovrätten friandet.

Vilket fick den kände MFF-profilen att säga till Sydsvenskan:

”Jag tycker det sänder fel signaler till samhället.” Tidningen Feministiskt Perspektiv vidhöll, trots domens slutsats, att ”de blev påhoppade av ett gäng nazister”.

Nej, det som sänder fel signal är aktivistvänsterns ofta uttalade ”moraliska rätt” att attackera de som ideologiskt går dem emot. Det är inte bara ohederligt, det är mumma för nassarnas offerstatus.

Skolmorden i Trollhättan för precis ett år sedan användes också snabbt i opinionsbildningen för att etablera en bild av att ett nazistiskt terrordåd skett.

Men var Anton Lundin Pettersson en nazist som agerade med Anders Behring Breivik som förebild när han med sitt svärd och kniv mördade en elev, en lärare och en elevassistent på skolan Kronan i Trollhättan torsdagsförmiddagen 22 oktober i fjol, innan polisen sköt ihjäl honom?

Eller var 21-åringen, vilket polisens gärningsmannaprofilgrupp landade i efter månader av analys, en kille som visserligen uttalat att invandrarna blivit för många på skolan Kronan men samtidigt inte var politiskt engagerad överhuvudtaget?

Som lät besvikelsen över sin egen situation, då han i två år förgäves sökt jobb och 16 dagar före dådet hade nekats anställning på företaget där han praktiserat och hoppats på framgång, beslöt sig för att lämna jordelivet med en metod han låtit sig inspireras av där han, för en gångs skull, insåg att han skulle hamna i centrum för omvärldens intresse?

Av brevet han lämnade efter sig framgick att hans önskan var att begå självmord i form av ”suicide by cop”, skjuten av polisen. Någon psykiskt sjukdom fann utredningen aldrig belägg för, även om han två dagar efter den nekade anställningen sökte på nätet efter självtester för depression.

Ingen belagd koppling till högerextrema organisationer, men ändå en polisiär kategorisering av handlingen som ett hatbrott – det var uteslutande mörkhyade pojkar/män han angrep – stärkt av att han sökt inspiration i Hitler-tal utlagda på nätet och att han deltagit i diskussionsforum där stöd till invandringsmotstånd förväntades av deltagarna.

Så vad utlöste den värsta skolattacken Sverige upplevt? Gärningsmannaprofilgruppens slutsats formulerades: "Vår bedömning är att Anton kopplat egna upplevda misslyckanden till invandringen och att han vänt sin besvikelse, oro och aggressivitet mot samhället som enligt honom under en längre tid gjort felaktiga prioriteringar av människors behov av stöd. Personer med invandrarbakgrund har för honom blivit kollektivt medskyldiga i detta”.

Dagarna efter dådet var många debattörer och aktivister ute och ville etablera den som det värsta terrordådet i landet sedan 40-talet. Den etiketten ville inte Säpo sätta och det synes rimligt. Arbetet mot främlingsfientlighet och nynazism gynnas inte nödvändigtvis av att göra gärningar som primärt bottnar i enskildas personliga misslyckanden politiskt ”större”.

Det betyder inte att den manifestation som sker i Trollhättan ikväll är missriktad. Ett behov av samling finns och den anda som Trollhättans Stad annonserat, ”tolerans, mångfald och inkludering”, är lovvärd.

Klockan 18 avgår fackeltåg från Lextorpskyrkan till Kronans skola där det hålls en tyst minut, dikter och tal framförs (av bland andra utbildningsminister Gustav Fridolin), Jenny Andersson sjunger och en utställning med flaggor och teckningar som eleverna skapat visas.

Förväntan är nog inte minst stor att få höra brodern till den mördade elevassistenten Lavin Eskandar framföra tre låtar från skivan som Levin arbetade med när katastrofen kom.

Må kvällen i Trollhättan bli värdig och inte utnyttjad av krafter vars näring stavas splittring.

Lars Näslund