Nadim Ghazale: Landet Välkommen har förvandlats till landet Dra Åt Helvete
1990 kom jag till landet Välkommen och växte upp med samma känsla inom mig. Visst fanns det nazister och rasistiska politiska krafter då också, men landet, det vill säga folket, fick mig aldrig att känna annat än välkommen. Det har präglat mitt och varit en starkt bidragande faktor till varför jag väldigt snabbt blev integrerad och en tillgång för mitt nya land.
Nadim Ghazale
är kommunpolis i Borås, debattör, föreläsare och Boråsambassadör 2020.
Jag blev polis eftersom jag kände mig välkommen hos polisen, en känsla som satte sig i mig efter att en polis vid ett tillfälle sa en mening till mig: Vi behöver människor som dig inom polisen.
Vi människor är mycket enkla och våra likheter är fler än våra olikheter. Vi vill bli accepterade och känna oss hemma. Om vi gör det ökar sannolikheten att vi bidrar och hjälper till i vårt hem. Att ta ansvar och hjälpa till blir inget krav utan en självklarhet. Människan strävar efter att känna sig trygg och omtyckt, meningsfull. Om vi uppnår detta mår vi ofta bra och en människa som mår bra har en mindre benägenhet att göra någon illa. Tröskeln att ramla utanför lagen eller demokratins ramar blir liksom högre.
Men vad händer med en människa som aldrig får känna sig hemma? Om hen ständigt ses som gäst med risk att skickas hem var fjärde år beroende på utfallet i demokratiska val. Vad händer om människan tillhör de som lever under sämst livsvillkor och känner sig nedtryckt, förnedrad, utanför, rättslös och otrygg? Jag skriver känner för att vi människor tar beslut och agerar efter våra känslor. Jag vet att många gärna ser sig som rationella, som inte gör något förhastat, som inte blandar in känslor i leken.
Det där är bullshit. Ett ord befäster min tes: trygghetsparadoxen. Om alla är så kloka och faktabaserade, hur kommer det sig att det skevar något enormt mellan känslan av upplevd otrygghet och faktisk utsatthet? Ta en titt på valfri trygghetsmätning och du kommer finna detta.
”Jag vet vad som händer när landet du bor i får dig att känna dig välkommen, men det landet finns inte mer.”Nadim Ghazale
Även om en kvinna som bor ensam i centrum statistiskt löper en låg risk att utsättas för brott så kommer hon ändå att begränsa sin frihet baserat på en känsla av otrygghet. Hon kommer välja att inte ta kvällspromenaden som hon så gärna annars velat göra. Är det fel? Ja och nej. Vi styrs av känslor, punkt.
Så vad skapas inom en människa när den upplever att den alltid måste bevisa sig för att bli accepterad och ändå inte får känna det? Som gör avkall på sin person, identitet, språk och kultur för att så fort den loggar in på valfritt socialt media sköljas över av olika böjningar av frasen ”åk hem”. Vad händer inuti en individ som lever under en regerande makt som ständigt pekar ut dig som problemet och mer eller mindre förtalar din folkgrupp i var och vartannat uttalande och proposition?
Jag vet vad som händer när landet du bor i får dig att känna dig välkommen, men det landet finns inte mer. Landet Välkommen har förvandlats till landet Dra Åt Helvete och vad det budskapet kommer skapa i framtiden skrämmer mig. Det du inte är en del av bränner du hellre ner än hjälper till att bygga upp.
