Anela Murguz: Kristerssons största utmaning är oförmågan att samla Sverige
Det blir sällan som man har tänkt sig. Fråga vilken tidigare statsminister som helst. Man går in i en ny mandatperiod med nytt syre och en vilja att förändra, men får i stället ett antal kriser i knät att hantera.
Det är inte unikt för statsminister Ulf Kristersson (M) och hans regering. I vissa avseenden har han till och med haft mer tur än andra statsministrar. Till exempel har hans regering än så länge inte skakats av plötsliga ministeravgångar med skandaler inblandade. Därtill har riskerna för en regeringskris varit minimala, vilket är en klar skillnad mot föregående mandatperiod då regeringskriserna var återkommande.
Faktum är att många som trodde att Tidösamarbetet inte skulle hålla mandatperioden ut tycks ha ändrat uppfattning enligt en mätning från DN/Ipsos (17/12). Fler av oppositionspartiernas väljare tror att samarbetet håller mandatperioden ut. Men det betyder inte att Kristersson sitter mer säkert för det. Samma mätning visar att missnöjet växer hos främst de egna väljarna när det gäller de vallöften som ännu inte infriats. Därtill fortsätter Moderaterna att tappa i opinionsmätningar och är nu nere på samma nivåer som under Bo Lundgrens tid på runt 15 procent. Ska regeringen göra de egna väljarna nöjda krävs det att de slutar att enbart krishantera och börjar leverera egen politik.
”Av alla motgångar som den nuvarande regeringen har framför sig ser detta ut att vara den största för Kristersson.”
Det räcker dock inte för att säkra sina chanser i ett kommande val. En regering ska också kunna samla landet. Av alla motgångar som den nuvarande regeringen har framför sig ser detta ut att vara den största för Kristersson.
Det märktes inte minst under en utfrågning i Pustervik i Göteborg tidigare i höstas när statsministerns och finansminister Elisabeth Svantessons (M) lättsamma AW-möte fick besök av pro-palestinska demonstranter. I efterhand fick en olycklig felsägning av statsministern stor spridning även utanför Sveriges gränser. Men det mest anmärkningsvärda var trots allt statsministerns svar till demonstranterna då han sade att ”det är alldeles uppenbart att ni inte kommer att kunna övertyga mig om er syn och jag kommer inte att kunna övertyga er”.
Så svarar man möjligtvis i en debattklubb av något slag – inte om man är en statsminister som har i uppgift att representera hela landet, även de medborgare vars åsikter man inte delar.
