Lars Stjernkvist: Kriser kräver ett särskilt politiskt ledarskap
Om det börjar brinna i huset, då är det självklart att alla som kan hjälps åt för att släcka branden. Just i det läget känns det inte särskilt meningsfullt att diskutera vem som borde ha installerat en brandvarnare.
Lars Stjernkvist
är tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna.
Det brinner och det skjuts och det sprängs, och visst görs det mycket för att stoppa utvecklingen. När regeringen i förra veckan presenterade sin budget så innehöll den en kraftig satsning på rättsväsendet. Under de kommande åren ska kostnadsnivån höjas med 21 miljarder kronor. Det är mycket pengar, och det sker i ett knepigt ekonomiskt läge, men jag vågar vara säker på att förslagen kommer att mötas av mest jubel. Det är utmärkt.
Däremot är det allt annat än utmärkt att ansvariga politiker fortsätter bråka om vem som borde ha gjort vad igår. SVT:s Agenda bjöd nyligen in till en diskussion om gängkriminaliteten med särskild betoning på att allt yngre dras in i våldet. När det blev dags för ansvariga politiker, i det här fallet Camilla Waltersson Grönvall (M) och Fredrik Lundh Sammeli (S), då kom det att handla om just det, om vem som borde ha gjort mer tidigare. Det blev en diskussion om vem som borde ha installerat en brandvarnare.
Statsminister Ulf Kristersson (M) har flera gånger uttalat att han gärna ser ett brett samarbete, men när han sedan lägger till att oppositionen är välkommen att ställa sig bekom regeringens politik, då blir det snarare ett uttryck för arrogans än för en uppriktig ambition att samarbeta.
Jo, Socialdemokraterna och de övriga i oppositionen har också ett ansvar. Visst talas det om samarbete, men den inviten blir inte särskilt trovärdig så länge partiets företrädare upprepar att Sverige har blivit fattigare och farligare efter det senaste valet.
”Kriser kräver ett alldeles särskilt politiskt ledarskap.”Lars Stjernkvist
Varför är kraftsamlingen viktig? Ja, för det första därför att debatten om vem som är ansvarig är meningslös. För drygt 20 år sedan hade Sverige med internationella mått mätt ganska få skjutningar. Idag ligger vi i den absoluta Europatoppen. Det har varit en stegvis ökning under två decennier och under den tiden har det varit både blå- och rödfärgade regeringar och alla kan med all rätt hävda att någon annan borde ha gjort mer tidigare. Alla har helt enkelt ett ansvar för att samhället, regeringen och andra, reagerade för sent.
För det andra har den politiska kraftsamlingen ett egenvärde. Självklart är det viktigt vad som görs, vilka beslut som tas, men det politiska stödet spelar roll. Det är viktigt att göra justeringar som bidrar till att åtminstone nästan alla kan stå bakom politiken. Jag begriper regeringens dilemma. Beroendet av SD kan göra det svårt att samarbeta med oppositionen. Men kriser kräver kraftsamling. Kriser kräver ett alldeles särskilt politiskt ledarskap.
Gängkriminaliteten är en kris för enskilda och det är en kris för tilliten och tryggheten i hela samhället.
