Jesper Strömbäck: Krig tvingar oss att ta ställning
Att inte ta ställning är också att ta ställning. Detta har aktualiserats av Rysslands invasion av och krig mot Ukraina.
Vissa politiker har vuxit med situationen. Det gäller Ukrainas president Zelenskyj som visat en moralisk hållning och ett mod som imponerar. Det gäller EU och USA, som har lyckats enas om hårdare sanktioner mot Ryssland och ett mer omfattande stöd till Ukraina än vad man hade vågat hoppas på. Det gäller även Tyskland, det EU-land som haft närmast relationer med Ryssland men som nu har omprövat sina tidigare ställningstaganden.
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
Andra avslöjas brutalt som kappvändare. Det gäller inte minst alla de auktoritära högerpopulistiska rörelserna runt om i Europa, som under åratal har sökt stöd från Ryssland, vägrat ta ställning mellan det auktoritära Ryssland och demokratier, och som fungerat som nyttiga idioter när Kreml spridit desinformation för att underblåsa konflikter i andra länder. Det gäller även Sverigedemokraterna, där Åkesson för bara några veckor sedan inte ville ta ställning mellan Putin och Biden. Man bör heller inte glömma politiker som Orban, Le Pen och andra som under åratal sökt stöd från och stöttat Putin. Dessa auktoritära högerpopulistiska rörelser är och förblir fiender till den liberala demokratin, även om de nu försöker distansera sig från Putin.
Dessvärre har kriget också avslöjat att kampen om människors lika värde är långt ifrån vunnen. När människor nu flyr från Ukraina har EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv, vilket innebär att alla som flyr därifrån automatiskt får ett temporärt uppehållstillstånd liksom rätt att bo och arbeta i EU under minst ett år. När hundratusentals flydde från krigshärjade länder som Afghanistan och Syrien under 2015 talades det i stället om en flyktingkris, där det framställdes som en kris inte för de flyende utan för EU-länderna som fick så många asylsökande. Men kulorna som ven och raketerna som avlossades i Syrien och Afghanistan var inte mindre dödliga än kulorna och raketerna i Ukraina. Och asylrätten bryr sig inte om varifrån människor flyr utan bara vilket skyddsbehov de har.
”Dessvärre har kriget också avslöjat att kampen om människors lika värde är långt ifrån vunnen.”Jesper Strömbäck
När länder som Polen nu särbehandlar flyende från Ukraina beroende av deras hudfärg kan det därför inte ses som uttryck för något annat än rasism. Detsamma gäller Danmark, som har stiftat så brutala migrationslagar att politikerna nu överväger att definiera de som flyr från Ukraina som något annat än flyktingar. Man vill helt enkelt inte tillämpa de hårda lagar som man själv har stiftat mot människor som flyr inom Europa. Likaså kan det inte ses som något annat än rasism när sverigedemokrater eller andra kallar dem som flyr Ukraina ”riktiga flyktingar” till skillnad från flyende från andra krig.
Man kan också fundera över de partier i Sverige som i åratal har hävdat att Sverige ”måste” minska invandringen men som nu har svängt. Missförstå mig rätt: jag tycker att det är självklart att Sverige ska hjälpa flyende från kriget i Ukraina och att det är bra att partier som tidigare påstått att vi ”måste” minska invandringen har ändrat sig. Men den kursändringen måste gälla även andra flyktingar.
Det avgörande bör alltid vara vilket skyddsbehov människor har. Inte deras etnicitet eller hudfärg. Allt annat är oförenligt med principen om alla människors lika värde och luktar rasism.
