Kajsa Kettil: Krav på vapenvila i Gaza är ett litet – men viktigt – första steg
Många kommer att behöva rannsaka sig själva när Gazakriget är över. Hamas, givetvis, även om sannolikheten är liten att terrororganisationen plötsligt skulle drabbas av insikten att hanteringen av den egna befolkningen och den israeliska gisslan är bortom anständighet.
Israel kommer också att ha en del att förklara. Att landet hade rätt att försvara sig mot terrorattacken den 7 oktober är självklart, liksom försöken att rädda sina frihetsberövade medborgare från Hamas tunnelsystem under Gaza. Metoderna och omfattningen måste däremot diskuteras. För oavsett hur vidriga Hamas dåd och efterföljande gisslanutpressning än må vara rättfärdigar det inte Israels hämnd som slår hårt mot den palestinska civilbefolkningen.
Direkt efter 7 oktober-attacken var stödet för Israel massivt från stora delar av väst. Det var logiskt och försvarbart. Men i takt med att vedergällningsaktionerna ledde till allt större nöd på Gazaremsan har det tidigare villkorslösa stödet minskat. Det är också logiskt och försvarbart.
När barn börjar dö av undernäring har det gått långt, men trots vittnesmål om det akuta läget har väst famlat efter åtgärder.
USA:s president Biden har uppenbart tappat tålamodet med Benjamin Netanyahu. Efter flera decenniers nära relation till den israeliske premiärministern har han fått nog; det har inte varit så ansträngt mellan dem sedan Biden som Obamas vicepresident besökte Netanyahu 2010 för att övertala honom att sluta expandera bosättningarna på Västbanken. När Biden anlänt till Jerusalem kallade han den israeliske ledaren sin ”nära vän sedan mer än 33 år” (Politico 22/3), varpå nämnda vän deklarerade att ytterligare 1 600 lägenheter skulle byggas på den omtvistade marken. En förödmjukad Biden kontrade med att låta ”Bibi” vänta på honom i en och en halv timme vid kvällens middag.
Sedan dess har den frostiga relationen tinat, uppenbarligen så pass mycket att Netanyahu har vågat trotsa Bidens uppmaningar om en vapenvila. Inte så konstigt med tanke på att USA länge har undvikit att kräva en vapenvila genom FN:s säkerhetsråd. Men nu är det slut med det. På måndagen lade USA ner sin röst i stället för att som tidigare lägga in sitt veto när rådet röstade om en resolution som förutom det rimliga i att uppmana Hamas att släppa gisslan även kräver vapenvila i Gaza.
”Sedan dess har den frostiga relationen tinat, uppenbarligen så pass mycket att Netanyahu har vågat trotsa Bidens uppmaningar om en vapenvila.”
Det senare har uppenbarligen skakat om Tel Aviv, som hittills har kunnat räkna med fortsatt amerikanskt stöd. Nu ställer Netanyahu in ett planerat möte för en delegation israeliska diplomater i Washington, där en markinvasion i södra Gaza fanns på agendan.
Den nya inställningen från USA:s sida innebär även att förväntningarna från såväl FN och EU som andra västliga aktörer lär öka. Att ge militärt stöd till Israel med ena handen och humanitärt stöd till Gaza med den andra blir svårt att försvara i längden. Det inser nog Biden, även om han sitter i en rävsax med en bångstyrig kongress och ett presidentval runt hörnet.
Men de inledande orden om att många kommer att behöva rannsaka sig själva gäller även alla demokratier med fredsambitioner. Att EU vid förra veckans toppmöte landade i en skarp uppmaning om omedelbar vapenvila i Gaza var ett välkommet styrkebesked för unionen och ett tecken på att väst sätter ner foten. Måndagens FN-resolution kan ses som att USA hakar på den inställningen.
Oavsett vem som var först tycks en ny enighet kunna anas.
Förlusterna för människor i Gaza är oerhörda, sorgen kommer sannolikt att sätta spår under lång tid framöver. Och än är en vapenvila – än mindre en varaktig fred – inte i sikte. Men att den demokratiska delen av världen enas för att få slut på svält och civila dödsoffer är åtminstone ett första steg.
