Kajsa Kettil: Korrupta ministerns avsked ett tecken på Ukrainas framsteg
Ukrainas våroffensiv övergick i sommar, och nu är hösten här. Länge stod trupperna och stampade, mellan dem och friheten låg fält av minor och en rysk armé vars soldater kan bytas ut snabbare än den ukrainska.
När så vissa ukrainska framgångar kunde konstateras i slutet av sommaren höjdes förhoppningarna från väst. Var det nu det skulle ske, var det nu ryssarna skulle krossas eller tvingas tillbaka österut med svansen mellan benen? Tyvärr inte. För hur gärna vi än vill att Ukraina ska vinna Rysslands vidriga invasionskrig går det inte att komma ifrån faktumet att den ukrainska militären presterar ungefär lika halvdant som den ryska.
Till det invaderade folkets starka egenskaper hör stridsmoralen – utan den och president Volodymyr Zelenskyjs outtröttliga kampvilja kanske Vladimir Putin hade lyckats med sin plan att inta Kiev på ett par dagar och byta ut den ukrainska regeringen mot Kremltrogna marionetter till politiker.
Lyckligtvis skedde inte detta, och det har västvärlden all anledning att känna tacksamhet inför. För det kan inte sägas för många gånger: Ukraina slåss inte bara för sin egen frihet utan för hela det demokratiska västs.
Därför behöver landet allt tänkbart militärt stöd. Detta sker också; pansarskott och ammunition har övergått i stridsfordon, utbildning av piloter och nyligen löften om kommande stridsplan. Det är utmärkt, även om många av satsningarna borde ha skett betydligt tidigare. Tidsfördröjningen bidrar dessvärre till att kriget kan räknas i år i stället för månader.
Med såväl svenska Jas Gripen som amerikanska F-16-plan – levererade av Danmark, Norge och Nederländerna – får Ukrainas militär efterlängtade muskler.
Men styrkan sitter även i statschefen tillika överbefälhavaren Zelenskyjs förmåga att se längre än kriget räcker. Häromveckan meddelade han att försvarsministern Oleksij Reznikov får sparken. Lite halvkryptiskt förklarade han avskedet med att försvarsdepartementet behöver ”andra sätt att interagera både med militären och samhället”. Det är politikspråk för ”få stopp på korruptionen”.
”Hur gärna vi än vill att Ukraina ska vinna Rysslands vidriga invasionskrig går det inte att komma ifrån faktumet att den ukrainska militären presterar ungefär lika halvdant som den ryska.”
Ukraina har länge sneglat mot medlemskap i både EU och Nato men hindrats på grund av stora problem med just korruption. I juni förra året fick Ukraina status som kandidatland i EU, vilket var en tydlig signal till Moskva: Ukraina hör till väst, och ni gör bäst i att sluta trakassera vår kompis.
Ukrainas väg till fullvärdigt medlemskap i EU och Nato är lång, men beslutet var åtminstone ett första steg i rätt riktning.
Utmaningarna att förändra en korruptionskultur ska inte underskattas. Samtidigt är det tydligt att processen är inledd. När Zelenskyj byter ut den korruptionsbefläckade försvarsministern Reznikov och ersätter honom med en krimtatar blir det ett bevis på att han som landets yttersta ansvarige fortsätter att beta av sina läxor. Dels innebär den nya försvarsministerns bakgrund att ingen kan tvivla på att Ukraina vägrar ge upp det territorium Ryssland har stulit, dels bevisar det att presidenten menar allvar med att göra det som krävs för att Ukraina ska moderniseras och kunna välkomnas av de västliga allianserna för fred och säkerhet.
I en tid när framgångarna är små och få är detta trots allt något att glädjas åt.
