Stefan Eklund: Konst i krigets tjänst
Det är lätt att fascineras av Gustaf Cederströms målning ”Karl XII:s likfärd” från 1878. De sargade soldaterna bär den döde kungen som nästan fridfullt vilar på båren med huvudet i den enorma vita kudden, jägaren och hans son stående i vördnad, hunden som ylar och så djupet i målningen, armén tar liksom aldrig slut. Det går inte att komma ifrån att det är ett uttrycksfullt konstverk.
Men det är också omdebatterat. Inte minst för att högerextrema rörelser historiskt och ända fram till idag har hyllat den svenske ”hjältekonungen” för hans stormaktsambitioner. Karl XII som en symbol för svensk nationalism lever än, även om Sverigedemokraterna har tonat ner sin vurm för den delen av historien, i insikt om att den retoriken inte slår an brett hos eventuella väljare. Nu får man leta ännu längre ut på högerkanten för att hitta uttalade Karl XII-entusiaster.
Målningens uppenbara glorifierande av de ”hjältar” som krig skapar klingar falskt idag, inte minst med tanke på det krig som Ryssland startade med sitt anfall på Ukraina och den hjältepropaganda som det har alstrat.
Målningen är en av utgångspunkterna för tidskriften Essäs infallsrika senaste nummer ”Öst och väst”. Ännu mer tar numret avstamp i en annan, mindre känd målning från 1880 av Gustaf Cederström, ”Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709”. Även där är Karl XII heroiskt skildrad, liggande sårad i foten men med högburet huvud blickande ut över landskapet. Intill honom står den ukrainske kosackledaren Ivan Mazepa, tämligen vilt gestikulerande. Kosackerna hade anslutit sig till den svenska hären i kriget mot Ryssland. Men förlusten vid Poltava grusade förhoppningarna om seger och det som egentligen sker på målningen är starten på den reträtt som ledde till Bender.
Konstvetaren Charlotta Krispinsson skriver intressant i Essä om båda målningarna. Om ”Karl XII:s likfärd” konstaterar hon att den har lite att göra med verkligheten, så gick inte likfärden alls till, men hon skriver också att den kritiken egentligen inte är relevant. Gustaf Cederström var inte ute efter att skildra en verklighet, han ville med överdriven sentimentalitet förmedla en känsla.
När det gäller ”Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709” menar Krispinsson att den ambitionen blir direkt olustig, ja, till och med lögnaktig. Slaget vid Poltava var en masslakt och en militär katastrof. Men målningen visar inget av detta utan är en ”reservationslös hyllning och en glorifiering” av Karl XII.
”Idag lever vi åter igen i en tid av krig och kan fråga oss – ja, bör fråga oss – vad den konst som skildrar krigen idag vill uppnå; realism eller moraliserande glorifiering. Ja, det gäller inte bara konsten utan även journalistiken.”
Det historiska måleriet under 1800-talet skulle i första hand fungera som moraliska föredömen för betraktarna. Idag lever vi åter igen i en tid av krig och kan fråga oss – ja, bör fråga oss – vad den konst som skildrar krigen idag vill uppnå; realism eller moraliserande glorifiering. Ja, det gäller inte bara konsten utan även journalistiken.
Att Gustaf Cederström var fascinerad av militär estetik och de hjältar som den estetiken alstrar är uppenbart. Med åren, han dog 1933, blev han, berättar Krispinsson, allt mer antidemokratisk. I en av sina sista självbiografiska texter skriver han med stor entusiasm om en resa i det då fascistiska Italien då han bland annat får träffa Benito Mussolini. Cederström imponeras av dennes militära klädsel och ”imponerande, kraftfulla, aristokratiska utseende”. Och Cederström noterar att han i Mussolini tycker sig ”återse” Karl XII.
Charlotte Krispinsson lägger till att Cederström tyckte Mussolini förkroppsligade värden som han funnit hos Karl XII och ville skildra i sina målningar; ”mannamod och fosterlandskärlek, pliktuppfyllelse och offervilja”.
Låter kusligt bekant, eller hur?
