Anela Murguz: Klimatförändringarna tar inte paus
Jag var på väg att avsluta ett möte med banken när rådgivaren på andra sidan luren sade att vår generation inte är van vid annat än högkonjunktur. En liknande tanke slogs jag av redan när jag skrev en ledare om de första indikationerna på att ekonomin var på väg mot en lågkonjunktur.
Det var precis innan coronaviruset var ett faktum, och även om pandemin inte slog lika hårt mot ekonomin som befarat har den lett till ett växande behov av kris- och stödpolitik. Något som dagens unga vuxna inte är särskilt vana vid.
Tvärtom har 90-talister växt upp i den optimism som präglat omvärlden sedan Berlinmurens fall. Visserligen ritade terrordåden mot World Trade Center i New York om den geopolitiska kartan i början av millennieskiftet. För att inte glömma finanskrisen 2007 som påverkade ekonomin. Men vi som ibland kallas för generation z är för unga för att minnas dessa händelser, och Sverige klarade sig relativt lindrigt undan finanskrisen.
Nu avlöser i stället kriserna varandra. Kort efter att pandemirestriktionerna lyftes här i Sverige blev det krig i Europa och en ny era som är allt annat än upplyftande tog vid. Som om det inte vore nog publicerade FN:s klimatpanel IPCC under måndagen en ny rapport som varnar för att det börjar bli ont om tid när det gäller klimatförändringarna.
”Att förhindra skadorna från att överhuvudtaget uppstå är inte meningslöst, men med tanke på att jorden redan blöder är det inte heller det mest effektiva.”
Den sjätte rapporten, som fokuserar på vilka anpassningar som behöver göras till följd av klimatförändringarna, sätter en prislapp på dessa åtgärder; 150 miljarder dollar per år – förutsatt att uppvärmningen håller sig till 1,5 grader. Men de ekonomiska konsekvenserna är ingenting jämfört med hur klimatförändringarna påverkar människor, natur och ekosystem.
Därför skaver det att tid, pengar och politisk vilja måste riktas åt ett pågående krig i Ukraina som inte kan beskrivas som annat än meningslöst. Samtidigt är klimatförändringarna och den pågående säkerhetskrisen i Europa delar av samma mynt; beroendet av fossila bränslen.
För även om västvärldens sanktioner mot Ryssland saknar motstycke blir det något mindre effektfullt med tanke på EU:s beroende av rysk olja och gas. Enligt siffror till SVT:s Agenda kommer en övervägande del av EU:s totala import av olja och gas från Ryssland; 63 procent under år 2020. Med tanke på vilka summor beroendet genererar till Kreml borde det mana till större handlingskraft när det gäller att fasa ut beroendet av fossila bränslen.
Allvarligt för den senaste IPCC-rapporten är att den betonar behovet av anpassningar eftersom samhällen och ekosystem redan tagit skada av klimatförändringarna. Effekterna sker tidigare än väntat, dessutom. En slutsats som kan dras utifrån detta är att klimatarbetet i högre utsträckning behöver fokusera på att reparera skadorna. Att förhindra skadorna från att överhuvudtaget uppstå är inte meningslöst, men med tanke på att jorden redan blöder är det inte heller det mest effektiva.
Det står dock inte i vägen för att bland annat minska beroendet av fossila bränslen avsevärt. Tvärtom talar dessa omständigheter sammantaget för att utfasningen behöver skyndas på. Både för klimatets och Europas säkerhets skull.
