Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Tondöv flagghantering är ingen stolthet för Bollebygd

Men nu skulle alltså inte flaggan få vaja från de kommunala stängerna. Detta på grund av avsaknaden av ett tydligt regelverk. Enligt förvaltningen kom beskedet från kommunstyrelsens ordförande, Michael Plogell, som företräder det lokala partiet Folkets röst (FR).

När Plogell informerades om pridearrangörernas önskan om flagghissning blixtinkallade han ett flertal allianspolitiker till ett möte, där det togs ett beslut att ta fram ett reglemente för hur och när kommunen ska flagga, och att i väntan på denna översyn neka regnbågsflaggan under årets pridefirande. Efter det blev det ett himla liv. Och tur är väl det.

Behovet av struktur och ordning uppges ligga bakom det oväntade beskedet, och alltså inget motstånd mot hbtqi-rörelsen. Men om inget motstånd ligger bakom tyder det i stället på en förbluffande brist på fingertoppskänsla. Och nog är det anmärkningsvärt att ett parti som säger sig värdesätta ordning och reda inte har sett över reglerna för flaggning tre år in i mandatperioden, i synnerhet med tanke på att tidigare mandatperioder av den nuvarande kommunstyrelseordföranden beskrivs som ”High Chaparrall och vilda västern”? Lika uppseendeväckande är att när denna miss uppdagas leder det först till ett förbud.

Kommunpolitik brukar brukar ju utmärka sig för att vara pragmatisk, och en sådan hållning hade snarare varit att acceptera den färgglada flaggan under årets pride, för att därefter belysa frågan om flaggning och ta ett politiskt beslut inför kommande evenemang.

Som BT har berättat på nyhetsplats reagerade andra partier. Det ledde till att ett nyskrivet flaggningsreglemente klubbades igenom i tisdags, där det även röstades igenom att prideflaggan tillåts redan i helgen.

Gott så. Men skadan är till viss del redan skedd. De oklara buden räcker för att så ett frö av tvivel: är alla verkligen lika välkomna i den här kommunen? Oklarheterna förstärks av att SD vädrade morgonluft och passade på att visa sitt motstånd. Vid tisdagens kommunstyrelsesammanträde yrkade partiet på avslag i frågan om att tillåta helgens flaggning, och även avslag i den del av förslaget till reglemente som gällde just prideflaggan.

Om det ligger något annat än paragrafrytteri bakom Bollebygds ursprungliga nej till prideflaggan går som nämnts inte att fastställa. Men nog leder det till frågor om varför det plötsligt blev viktigt med ett fastställt reglemente när just denna färgglada fana skulle hissas. Och att frågan behöver ställas är ett problem i sig.

Sverige får anses vara ett relativt tolerant land, och det är åtminstone på pappret accepterat att fritt välja partner och livsstil. Men att avvika från normen är inte alltid lätt, inte ens här. Att glömma eller bortse från det är en lyx som ljushyade, heterosexuella personer utan funktionshinder kan ägna sig åt, för att generalisera en smula. Just därför bör majoriteten vara lyhörd. De återkommande prideevenemangen visar att de fyller en funktion.

Ytterligare en anledning är att hatbrotten ökar under pride. Nyligen uppmärksammade polisens nationella operativa avdelning, Noa, att hbtqi-personer är extra utsatta vid dessa arrangemang. Det har tyvärr varit tydligt även i Sjuhärad. För tre år sedan brändes en prideflagga utanför RFSL:s lokal i Borås, och året efter hängdes en människoliknande docka upp i ett träd under Tranemo pride. Dockan bar en regnbågsflagga och en skylt med ett mycket grovt budskap.

Vilka som låg bakom detta är oklart. Och det är naturligtvis skillnad mellan att begå ett hatbrott och att vara negativ till att organisationens flagga hissas.

Men själva motståndet brukar inte stanna vid att stoppa en flagga, utan fortsätta leda till politik som missgynnar människor som avviker från normen.

Vi har sett det i kommuner som Sölvesborg och Hörby. Och i veckan gav sannolikt Bollebygds hattande inspiration till Sverigedemokraterna i Ulricehamn, som nu överväger att lämna in en motion om att förbjuda kommunal prideflaggning.

Intolerans riskerar att smitta. Håll avstånd.